Aftonbladet – 18 september 1839, sida 3

18980 MIB JSM ingenting vill unna mig, så mottag du åtminstone a! mig en gåfsa. Han framtog Gorgonhufvudet ur sin väska, vände sig bort och sträckte det emot konung Atlas. Så stor Atlas ock var, förvandlades hen genest till ett berg; skägg och bår utbredde sig som skogar, skuldror, händer och ben blef o klippriggar; hans hufvud växte som en Lög spsts upp öfver molnen. Perseus tog tillbaks tina vingar och spände dem vid sålorna, hängde väskan få rycgen och satte bjelmen på hufvudet och svh gade sig upp i luften. På sin fiygt kom kan til on kustul Ethiopien, der konung Cepbeus regerade. iår såg ban en jungfru bunden vid en i hafvet utskjutande klippa. Hade icke hennes hå: fladdrat för vinden och tårar dallrat i hennes ögon, skulle han ansett henne för en marmorbild. Nåra nog hade han glömt att röra sina vingar i luften, så förtjust ver ban af hennes bebag. Säg, sköna jungfru,, tilltalade han henne, adu; som förtjensr bära helt andra bojor, hvarföre står du här i dessa kedjor? Säg mig ditt fosterlands namn och säg mig diit eget Den fjettrade flickan stod blyg och tyst; hon räddes att tilltala den främmande mannen och hade gerna höljt sitt ansigte med händerna, blott hon kunnat röra dem. Men sådan kon nu stod, kunde blott hennes ögon fyllas med perlande tårar. Slutligen svarade kon, på det icke främlingen sku!le tro, att bon hade någon sig tyngande skuld att fördölja. aJag är dotter till Cepheus, Ethio piernas konung, och heter Andromedae. Min moder har förbäft sig mot Erei döttrar, hafrets nymfer, och i sitt öfsvermod påstått sig vara skönare än de alla. Deröfver vreagades Nereiderna, och deras vän, kafvets gud, lät en öfversvämnirg och ett allt uppslukande bafsyfdunder förhärja landet. Ett orakel lofvade befrielss från denna piåge, om jag, drottningens dotter, gafs vidundrei till byte. Folket tvang min fader till detta räddningsmedel, och i förtviflan lät han fjettra mig vid denns klippå. Knappt bade hon Lunnit uttala de sista orden, förrän vågorna börjades svalla och ur hafecis d up ett vidunder uspdykte, sem under sitt breda bröst tryckte hela den omgi ifvende vattenytan. Flickan uppgef ett högt ångestrop; på samma gäng såg tan fader och moder ila dit, båda tröstlösz, dock ut tryckte sig i modrens arlete derjemte medvetardet af hennes skuld. De omfamnsde den fjettrede dowtren, men hade intet annat för henne än tårar och klagan. Nu började den främmande: Till iämmer och tårar skall tid nog blifva eröfrig; råddningens ögonblick är kort. Jag är Perseus, soren ef Jupiter och Danaö; jag har besegrat Gorgonen, och underbara vingar bära mig genom juttere. Till och med om jungfrun vore fri och finge välja, vore jag ingen föraktvlig måg! Nu b-gär jag hens:es hand och erbjuder mig att rädda henne. Antagen J milt vilkor? Hvem hade väl tvekat i en sådan belägenhet? De glada föräldrarna lofvade honom icke blott dottren, uten ock sitt eget konungarike till bröllopsgåfva. Medan da så öfvyerenskommo, hade odjuret simmat framåt, likt ett srabbroende skepp, och var icke på mer än ett slungbålls efstånd frän tlippan. Då svingade sig plötsligt ynglingen, med en stöt af foten mot marken, högt upp i molnen. Djuret säg mannens skugga på hafsytan. Medan det iasende ilade mot denna såsom mot en fiende, hvilken hotade undanrycka det rofvet, sköt Perseus ned ur luften som en örn, trampade sväfvande på djurets tygg ech sänkte det svärd, hvarmed han dödat Medusa, nedanför odjurets bufvud i dess kropp, ända upp till föstet. Koappt bade han åter dragit ut det, förrän fisken än hoppade högt upp i luften, än åter dykte ned uti böljorna, än rasande ritade ut åt båda sidorna, liksom ett af bunder förföoljdt vildsvin. Perseus gaf det sår på sår, till dess en mörk blodström utgöt sig ur dess käftar. Imedlertid dröpo halfgudens vingar afvatten, och han vågade icke längre anförtro sig åt de tyngda fjädrarne. Lyckligtvis blef han varse ett klippref, hvars öfversta spets sköt upp utur hafvet, Mot denna klippvägg stödde han sig med venstra handan och stötte jernat två och tre gånger i vidundrets bringa. Hafvet bortdåref det ofantliga liket, och snart var det försvunnet i böljorna. Perseus hade imedlertid skyndat sig till land, uppklättrat på klippan och ur sina kedjor befriat jungfrun, som helsade honom med kärlekens och tacksamhetens blickar. Han förde henne till de lyckliga föräldrarne, och det gyllene palatset emottog honom som brudgum. Annu ångade bröllopsrätterna, och timmarne flögo i sorgfri fart undan för fader och moder, brudgum och den räddade bruden, då plötsligen kungaborgens försalar fylldes med ett doft brusande hvimmel. Phineus, konung Cephei bror, som förut begärt sin brorsdotters, Andromedas, band, men ötvergifvit henne i nöden, nalkades med en krigareskara och förnyade sins enspråk. Med höjd lars inträdde han i bröllopssalen och ropade åt den förvånade Perseus: aSe hit, jag kommer att hämnas roffet på min maka; hvarken dina vingar eller din fader Jupiter skola slita dig ifrån mig! Så ropade ban och gjorde sig redan färdig att kasta; då uppsteg Cepheus, konungen, från bordet. cRasamde broder, ropade han, chvilken tanke drifver dig till hvad orätt är? Icke Perseus beröfvear dig din älskade; hon beröfvades dig redan då, när vi gåfvo henne till rof åt döden, när du åsåg, huru hon fjettrades, och hvarken som farbror eller älskare gaf henne ditt bis:ånd. Hvarföre har du icke sjelf hemtat dig segerpriset från klippan, der det var fastsmidt. Lemna då ätminstono den i ro, som vunnit sig det, som tröstat min ålderdom genom min dotters räddnlag, Phineus svarade honom icke; han betraktade blott skiftesvis med rasande blickar än sin broder, än sin medtäflare, liksom besinnade han sig, hvilkea han först skulle utvälja till sitt mål. Slutligen, efter kort dröjsmål, kastade han med all den kraft, vreden gaf honom, spjutet mot Perseus; men hen kastade felt, och vapnet fastvade I dynan. Nu rusade Perseus upp frår sitt säte och slungade sitt spjut mot dörren, hvarigenom Phirfus inkommit oeh skulle bafva genomborrat sin dödsfiendes b:öst, om denne icke med ett språng flyktst bakom husaltaret. Spjutet hade träffat en af Ptinei följeslagare i pannan, och nu kom dennes följe i bsndgemäng med de från brölloppsbordet längesedan uppskrämda gästerna. Långvarig och mördande var stiiden; men Phineus följeslagare voro öfverlägna i antal. Till slut omsinmadas Darsanue vid hvacc sida evf a föräldrar arch