Aftonbladet – 18 september 1839, sida 2

här nöja oss med några anmärkningar förnämligast vid detaljerna, i bopp att det torde lyckes, ett framdeles inleda någon diskussion om grunderna, och på detta sätt väcka någon förf:s håg tll bearbetande af dessa. Till en början är det betänkligt, att valet :f personer till kommunsal-ärendernas förvaltning blifvit inskränkt till en viss klass af innevånare, utan afseende på den del de öga uti ärendern3; på landet komma nemligen, enligt förslaget, nästan endast hemmansägare, och i staden, med få undantag, blott husägare, att deltaga i val eller väljas. Äfven om man på förband visste, att inga andra ärender skulle i kommunen förekomma, än sådane som röra fastighetsägare, vore det ändock oklokt att inskränka dessas rätt att välja den de hafva mesia förtroende för; man kan vara en skicklig administratör, utan att äga hus eller hemman. Det är dessutom en uppenbar orättvisa, att utesluta någon välfrsjdsd person, enär ingen lärer få sin orts förtroende, som dertill vore belt och hållet ovärdig. Statsauktoriteternas inblandning i komrmunernas fria rätt är äfven i vår tarka ett stort och radikalt fel. Hvad slags grund finnes väl nemligen dertill, att landshöfdingen skall vara med om att bestämma entalet i sockeneller stadsnämndeerna. Likasi: hbvarföre skall lar dshöfdingen vara ordförande i cLandstinget, (bör heta Länstivget), ja till och med bestämma, om detta äger sammanträde mer än en gång om året, o. s. v.? — Legen tillåter bide uttryckligen och tecite alla slags korporationer att kommunicera sig med statsarktoriteterna, och dessa alt kommunicera med korporationerna, och mer lärer icke behöfvas, så vida man vill, att kommunerna skola styrves af sig sjelfvs, och icke af auktoriteterna, sem styra kommunernas styrelser. I sammarbsng med nästföregående, snmärka vi äfven de inrskrävknivgar i och afvikelser frön slimän leg, som förekomma i förslagets stadger epgående kommunernis beröring med lsgliga myndigheter. Sockenoch stadsnämnderna förpligtas deri, att lemna auktoriteterna svar (inom förelsgd tid vid 2 Rår bko böter för hvarje öfversljutande vecks) på deras hvsrjebanda förfrågningar; dertill äro likväl korporatiorer så väl som enskilda, blott i vissa af lagen bestämda fail, skyldige, och em denna skyldighet skall utsträckas, iniste det äfven ske för blott bestämda fall. Ait, sisom förslaget gör, ålägga ercbetsoch tjens!ermäv, inom distriktet, lemna nämnderna alla för dem behöfliga upplysningar kostnadsfritt, vore endast att binda bänderna på staten i fråga om regleringen af embetsoch Ajenstemäns åligganden och löningssätt. — Sockennämnden,, säger förslaget, äger ensam inkomma till regeringen med framställning rörande kommunens hushållning etc. -så framt ieke å sockenstänsma beslutes att göra åtsl mot sjelfva nämnden eller någon af dess ledamöter, då åtalet kan omedelbarligen anställas inför regeringen; på ett annat ställe heter det: asockennämnden har ait med sina framställningar vända sig omedelbart till landshöfdinge och domkapitel, men icke omedelbart till högre auktoriteter); vid allt detta måste man Jikväl finna obegripligt, att Förf. icke låter nämnderna i alla mål vända sig till den auktoritet, till hvilken de efter lag bdöra vända sig? Alt göra regeringen til skiljedomare mellan alla rikets kommuner och deras nämnder är icke rådligt; man bör visst ej tvifla på regeringens beredvillighet att åtaga sig äfven detta nya domarekall; men hon har ju redan mycket mer att sköta än hon medhinner, och för kommunerna och deras nämnder i alla rikets landsändar vore det i sanning bra besvärligt att hafva sitt forum i Stockholm — uten att fösta sig vid principlösheten af en sådan id. Hit hör äfven förslaget, att landstingets beslut skola öfverklagas hos regeringen; förf. har deremot i afssende på sockennämd stadgat, att klagan öfver dess beslut fullföljes hos landshöfdinge, domkapitel eller häradsrätt aenligt erhållen hänvisning på grund af målets särskilda eskaffenhet. Detta sednare anse vi mycket riktigare; målets beskaffenhet afgör merentels hvar klagan bör föras. Stundom behöfver nämndernas och lardstingens beslut, ehuru på papperet förnärmande tredje mans rätt, alls icke öfverklagas, emedan de ej lagligen kunna verkställas; försökes detta ändock, så blir det öfver exekutorn man må klaga. För de fall åter, då nämnden sjelf är exekutor, torde en särskild hänvisning till besvärs anförande pröfvas rödig. Försleget att lita landstinget yttra sig öfver en motion, som nigen af länets riksdagsmän ämnar väcka vid Riksdagen med vilkor att riksdagsmannen undertrycker motionen, derest den af landstinget afstyrkes, synes oss hvarken liberalt eller bidragande till ändamålet, förminskning af riksdsesmotioners antal. Det är dessurom rakt stridande emot Svensk riksdsgsmens rätt enligt regeringsformen och skulle st.las JIAhka Hfan AEruimndlaneffusn ers kunna