Aftonbladet – 18 september 1839, sida 2

ida högre skatt, än det på annat sätt vorel möjligt att af honom utt:ga. Och för att il korihet visa, huru enfaldiga dessa Minervas ytranden äro: vär bar väl Aftonbladet yrkat afskaffandet af all ekonomisk lagstiftning? Hade vi någonsin framställt en sådan tenka, så hade det endast varit ett nonsens, emedan man icke kan föreställa sig något samhälle med rin-! gasie grad af civilisation, der icke vissa reglor för handel och rörelse måste finnas, bectode! denna än endast af varubyte, och med hvilket :näringssystem som helst för öfrigt; och dessa; eglor utgjorde ju redan en ekonomisk lgotintj ning, ehuru vi kunna förstå, att Minerva med detta uttryck egentligen menar sådana förfettningar, som inskränka rättigheten att producera och rättigheten att arbeta. Lita öfverdrifvet är förmenandet, att Aftonbladet skulie önska bort alla besutenhetsförfattningsr,, aalll skilnad mellan stadsoch landimannarörelsenn. jDet är blott det obiiliga och mot hvarje Svensk mans naturliga anspråk stridande, som viklanidrat. I afssende på husbondeväldet hafve vi likaså endast yrkat, att den orimliga och öfverdrifna olikhet inför lagen, som nu lemnar husbonden ett nästan fullkomligt godtycke inför tjenaren, men den sednare deremot nästan alls nga rättigheter utöfver den att blifva lifnärd, iborde inskränkas. Detta hindrar icke, att husibondeväldets prerogetiv blefve tillräckligt omhägnadt, fastän både husbonde och tienare voro underkastade laga påföljd för förseelser eller våldsamt uppförande mot hvsrandra, med den skilnaden, att t. ex. tjenares emot husibonde lades i tveböte. i ; j Men ändamålet hvarföre vi egentligen upptagit Minervas anmärkningar har varit ait få yttra några ord i anledning af hennes uttryck, ait Aftonbladets åsigter äro anegativa och blotjade på allt positift innehåll. Denna fras om Aftonbladets eller i allmänhet oppositionstiduingarnes negativitet, har Minerva egenligen lånat från cden store olärde,, som dermed svängt sig i åratal. Den är i sig sjelf af sådan beiskaffenhet, att man skulle göra de värda konitrahenterna den största otiensten med att anjod dem sjelfva förklara hvad de här mena ; ; med det positiva; ty det veta de sannerligen icke, eller på sin höjd ungefärligen lika mycket som den store Liljeblad, när han skulle definiera skilnaden mellan positiva och negativa gärdesgårdar. Likväl skole vi söka hjelpa dem ett stycke på vägen och det skall deraf befinnashuru de uti detta fall, likasom för det mesta i alia anidra, tala i vädret. Det är newmligen icke svårt att skönja, det de s. k. konservativa och fienderna jtill populära statsinrättningar med det positiåva i samhället mena ingenting annat, än den imonarkiska principen eller regentens person och :en hos denna person koncentrerad vilja och makt, upphöjd öfver och i sig innefattande alla (andra viljor, samt sålunda utgörande den meidelpunkt, från hvilken ensam all lag kan utgå. Det kan visserligen icke mwekas att detta på sitt sätt är posiivt nog. Men en sådan positivitet förutsätter det oinskränk.ste envälde, ungefär sådant som Menemed Ali i Egypten utöfvar. I: ll man vill bafva den erkänd måste alla grundsatser af eit lsgbundet statsskick, som inskräbkker och kontrollerar den enda positiva viljan, gifvas på båten, såsom utgörande lika manga negativiteter. Medgifvas måste visserligen, att fulken hafva ett behof af att få tro på någonting positivt, icke blott i religiöst afseende, utan äfven i politiskt, om vi så få uttrycka oss, eller med andra ord, att de hafva behof af något, till hvilket de ytterst kunna satta sin tillit, äfven inom kretsen af sina verldsliga bestyr, och att den tid fonnits, då massan verkligen trott på monarker, dess vis het och upphöjdhet, såsom på ett slags försyn. Men det är klart, att detta endast utgjorde en illusion, som måste försvinna med upplysningens spridande, och det är ett nonsens att påstå, att det positiva i de menskliga samfunden gått förloradt, derföre att en förvillelse blifvit sckingrad. Tvärtom utgör det just den vackra sidan af den nyare tidens och idternas sträfvande, att de vilja sätta någonting. verkligt positivt i stället för det ofvannämnda skenbara, som hvilat endast på okunnighetens biada tro oeh vidskeppelse, att hos en menniska förutsätta egenskaper, som endast tillbö, ra det Gudomliga väsendet. Detta verkliga po sitiva är grundsalsen af rätt, representerad genom lagarna, såsom uttryckande samhällets gemensamma vilja, upphöjd öfver hvarje per sonhg vilja, äfven öfver regentens, som i detta system endast kommer att betraktas såsom lagens vårdare och verkställare, men ut:n all rätt alt trotsa eller bjuda öfver densamma. Der vore intressart att förnimma hvad våra -herrar ultras eller doktrinärer hafva att in, vända emot denna definition. Sannt är, att många af de nu varande s k. konstitutionella i monarkierna enligt densamma befinna sig i ett föga positift tillstånd; men detta måtte på intet sätt kunna skrifvas på deras räkning, som we