Aftonbladet – 17 september 1839, sida 3

Sjelfva titeln ger redan tillkänna innekållet: en embetsman lefver öfver sina tillgångar, dertill förledd, dels af egen böjelse, dels af en flärdfull och obetänksam hustru, som ej rådfrågar husets förmåga, inkomsternas belopp, ens framtidens utsigter, utan blott sitt eget begär att lysa, att ej låta sig öfverträffas af grannar och bekanta, framför allt att ej gå tillbaka och underkasta sig inskränkningar, som skulle väcka uppseende och ådrega dem förakt. Hvad hon sjelf ej kan uppfinna af eleganta tillställningar, praktfulla föter och medels anskaffande dertill, ingifves henne af en husets vän, en Italiensk industririddare, som i nödens stund vet räd för allt, som förmår henne försaka en erbjuden solid mig, för att i stället välja en utsväfvande och ruinerad baron, hvartill mannen är svag nog att samtycka och slutligen, sedan han öfvertalat henne att ur mannens byrå taga en deponerad penning för att lemna som pant för ett linadt smycke, hvarmed hon skulle lysa på sin egen bal, förvexlar det mot ett oäkta, och rymmer med den behändigt åtkomna skatten. På theatern finnes likväl alltid en deus ex machina, en räddande vän eller orkel, oci här finnes icke mindre än två sådane, den verklige onkeln och den förskjuine mågens fader, hvilken råkar wara ingenting mindre, än mannens nye chef, för honom sjelf obekant, en nyss baroniserad landtjunkare, och allt blir således godt och väl igen, sedan ödet nöjt sig med att endast hota med riset, utan att slå till. I den verkliga verlden är det, som man vet, icke alltid så beskedligt. Stycket hör, som vi redan sagt, icke till Franska komediens yppersta alster, men äfven på den lägre skala, der det blygsamt ställer sig, ges det likväl mingen åskådare, som känner sig böjd att ställa det öfver många andra stycken, som i sednare tider gjort furore. Vi böra erkänna, att det tycktes, som om denna känsla delades af ett icke så ringa antal personer bland publiken, som uttryckte det icke blott med det bifall, de egnade deråt, utan ännu mer genom Hr Torslows framropande efter piesens slut. Hr Torslow var visserligen ganska god här, som öfverallt, men rollen, den ebetänksamme husfadrens, är en af dessa medelmåttiga karakterer, hvaraf föga är att göra, och åt hvilka det är ytterst svårt att gifva mågot intresse. Vi hafva verkligen sett Hr T. bättre i andra roller, och här hade han mer än en medtäflare, serdeles sin egen fru, som skulle förtjent en likadan byllning; men troligen ville publiken genom hans iramropande betyga sin tillfredsställelse, både med valet af stycke och med sättet hvarpå det gafs. Versen är, såom vanligt, alexandriner, och så vidt vi veta, den första af detta slag, som gifvits på Djurgårdstheatern. Någon ovana i dess uttalande röjdes väl sålunda hos en och annan af de spelande, men vida mindre än hvad man kunde vänta första gången, och på flera ställen märkte man en god hållning, en fin takt och en ren deklamation. Djurgårdstheatern har gjort en acquisition i Hr Broman och dess Fru, den sednare en ganska skicklig kammarjungfru, den förre användbar snart sagdt i ala genrer, och hvar han visar sig återgifva: de, icke sin personlighet, som åtskilliga andra s. k. konstnärer, utan rollens karakter. Den som kär såg honom spela i förpjesen den värdige, lugne, förståndige och bildade embetsmanrnen, och i den andra, Klockaren från Grenna, skulle svårligen kunna tro, att det var samma person. — Mamsell Widerberg förkofrar sig allt mer i sättet att säga sina roller. Hon behöfver likväl ännu göra sig något mer förtrolig med denna toilettens hemlighet, som lär att kläda sig, icke efter modet, utan efter hvad som verklig en kläder individen. Denna konst är också i sanning större än många af våra moderna damer föreställa sig. — Äfven alla de öfriga personerna voro oklanderliga. TA UTGETT: YTTER.