Den hvita Sjörosen låter på följande sätt: I lummig bäck, på insjöstranden, Satt Rosa, röd i strålebranden, Och vällukt göt, af kärlek varm. Den hela långa sommardagen, Af milda njutningar betagen, Papilio låg vid hennes barm. På sjön, på svala mörkblå vågor, Så glimmande i solens lågor, Nympbea sam, som lilja hvit. Pspilio yr får henne skåda: Då glömmer har den dolda våda I böljans svall, och längtar dit. Och snar, på dunkla purpurvingar, Han till förledarinnan svingar, Och rum vid hercnes hjerta tar, Fort sina blad hon sammansluter Kring fjäriln, som i blindhet njuter, Och honom ned i djupet drar! Der frestelsernas vågor svalla, Låt ej en blick förmäten falla! Skön lockar der en falsk Siren. Den sanna kärleken är trogen, I himlen blir dess blomma mogen, I evighetens klara sken! ) Nymphea Alba, Näckrosen, sammansluter sin biomkrona om eftermiddagen och sänker henne under vattenytan.