cke redan läst Hr G., bekant med hans skrifätt, och uttaga för detta ändamål den röranle och enkla monologen: MIN DIBRODBER. Jag är så ensam i den vida verlden, Ej någon broder delar mina tankar, Ej någon syster lyss till mina känslor, Och ingen fader hjelper ur betrycken; Min moder redan länge bott i grafven. Väl har jag vänner, men hvarenda sådan Har alltid någon kärare än mig, Ty hvilken man har icke älskarinna Förutan jag? — jag har den sköna Ingen, Det kalla idealet, som jag älskar, Men som i evighet flyr undan mig. Bland par af sälla herdar och herdinnor Jag ensam går på verldens maskerad, En dyster domino med liknöjd mask, Hverunder tårar rinna öfver kinden, Af blod från hjertats varmma Hekla-källa. Jag ser dem dansa, dessa ljufva flickor, I deras unga lemmar leker lifvet, På deras smultronmunnar briener kärlek, Och mildt i deras ögon nöjet strålar, Men deras själar äro alla döda För mig — De lefva endast för sig sjelfva. Men när jag går bland kyrkegårdens vårdar, I sommarnatten, medan solen sofver, Då vakna opp de kära dödes andar, Och fastän kropparna i grafven multna, Ar det ett herrligt lif i deras själar. De sväfva leende förbi mitt öga, Och hviska sagor om de ljufva minnen, Och sjunga oder om det sköna hoppet, Att jag blir rik på fordom och på framtid, Men intet nu jag får, ack! intet nw! Då sjunker jag emot min moders graf, Och kysser nattens kalla dagg på tufvan, Då susar du melodiskt, höga alm! Som växer uppå grafven — Ack! det bröst, Som fordom fullt af lif och kärlek bjöds t mina barnaläppars första kunger, Har sedan multnande uppammat Dig; O, du har diat af min moders hjerta, Och du är derföre min egen broder, Du höga alm! — 3 Du dunkelrika alm! Ur dödens brunn du suger lifvets nektar, Hvem vet, om ej i dina gröna blad Gå nerver, hvilka fordom gått hos henne, Som kärleksfullt mig slöt i sina armar; De nerver, som i hennes varma hjerta Af modersömhet darrade för mig, Kenrhärda just desamma nu hos dig, Ge dina blad en mild sympatisk susning? Detsamma blod, som fordom flammade Så rosenrödt på hennes unga kinder, När hennes vän, min fader, henne kysste; Kanske att det med svala vågor rinner I dina ådror och förvandlar sig Vid solens kyssar till det milda gröna, Som smeker mina blickar, stillande Den hunger efter skönhet, som beständigt Dem jagar trånande kring hela verlden? Kanhända att den starka vida stammen, Som jag med mina armar häftigt griper Och trycker anande emot mitt hjerta; Kanhanda, Moder, står du sjelf i den Lik en hamadryad från paradiset, En engel förr och mer än engel nu! Kom fram ur stammen och omfamna mig — Men nej, du kommer ej — mitt jordeöga Kan icke skåda dig, du ljusets ande! Blott hänryckt tanke andar skåda kan. Men tyst, hvad hör jag? Alla grafvens söner På en gåog susa för en morgonvind, I deras kronor vakna fåglarna Och sjunga morgonböner utom kyrkan. I oster segrar dager öfver natten Och nattens bled kring horisonten flödar, Och ur dess purpurröda vågor stiger Den höga himlens segerhjelte, Solen; Då falla alla skuggor ned till jorden, Och alla vemodstankar fly ur själen. Farväl, du höga alm! min bror på grafven, Min bror i natten, du som tröstar mig, När jag förslappats utaf dagens mödor! Farväl! nu tröstar himlens sol min ande — Jag går från kyrkogården ut i lifvet Till menskorna, de äro mina syskon, De haiva vuxit opp ur samma hjerta Som jag: utur Allfaders eget hjerta!n Vår vitterhet, som en tid var så rik på Son Inetter, ser äfven af Hr G. sin skatt ökad. Er sådan, addresserad till landskapsmålaren J. F Julin har förekommit oss utmärkt skär till si tonari: SONETT. Jag gick en stilla qväll igenom skogen, I Der smekte lummig lind den smärta furen; På ekars drägt, af jättestammar buren, Sken höstens färg, så dunkelt varm och mogen. Jag såg ett fålt, ej fåradt än af plogen, Der hvilade på blomsterbädd naturen Med skörheten, af kärlek ljuft besvuren, Så känsligt öm, så systerligt förtrogen. Men öfverallt sig göt en magisk tjusning, En återglans af aftonrodnans ljusning, Som fjerran brann så klar, så yppigt fin. Uti mitt hjertas djup blef jag betagen.