Aftonbladet – 10 september 1839, sida 2

I tvenne personer, blvutt derföre, att den ene är i behof att för sitt uppehälle förrätta arbete åt jen annan, som är 1i lika stort behof af hans biträde, skola, genom en afbandii g härom, kunIna komma i ett så olika förhållande inför lagen, alt den, som behöfver och emottager arbetet, eger rättighet att utan ansvar efter behag slå den arbetande, såvida han icke derigenom gör honom lytt, blå eiler blodig, men Idenne deremot, om han, förbittrad al en sådan behandling, skuffar till den andre, derföre jaf lagen anses förfallen till en bestraffning af 46 par spö: — att ett sådant förhallende ännu i dag gäller, måste väl, om man vill ett ögonblick se sakerna fördomsfritt, erkännas för en af de gröfIsta lemningar af barbariet, och som först af alla I borde afskaffas i ett civiliseradt samhälle. Till tidehvarfvets heder tro vi väl, att begagnandet af denna vidsträckta rätt å husböndernas sida något börjat aftaga, om man jemför förhållanIdet med hvad det var för 20 år sedan, då ännu till och med de resande på landsvägarna ansågo sig äga full roakt att piska upp sina skjutsbönder. Men det är klert, att sa länge j sjelfva lagen fortfar, så måste också känslan af det förtryck, som ligger i denna lag, hos hela den tjenande klassen fostra och underhålla en sinnesstämning af bitterhet öfver sin egen ställning, och afundsjuka mot bättre lottade likars. Denna motbjudande känsla blir bestämdt större i samma mån, som individen erhåller undervisning och uppfostran, ty den civiliserade menniskan tager icke stryk, emedan hon öfverhufvud efskyr yttre våldsamheter i samma mån, som hon sjelf höjer sig öfver den djuriska råheten. Ju mera undervisning och folkskolor gå framåt, desto mera skriande blir derföre det lagliga sanktionerandet af ett sådant missförhållande, som gör den ene personen i hvarje hus till en despot öfver den andre. Också äro bland eiviliserade nationer vi fria Svenskar det enda folk i Europa, der sådant ännu får utöfvas; ty icke ens i det despotiska Ryssland är det någon husbonde eller matmoder efter lag tillåtet, att slå sin dräng eller pi-ga. Härifrån är väl ett undantag gjordt, i afseende på godsherrars rättighet öfver sina lifegna; men om en lifegen der med sin ägares tillstånd träder i en annans tjenst, så har denne icke större rättighet öfver honom, än öfver en icke lifegen. I socialt afseende är således Sverge, utan jemförelse, i denna punkt vida I mera despotiskt än Ryssland. 1 Frankrike skulle len tjenare hellre låta sticka knifven i bröstet på sig, än emottaga stryk. I dessa länder hafva busbönder i stället det korrektivet, att genast kunna afskeda en dålig tjenare. — Men vi återvända till Mr Laing. aDe borgerliga och politiska vilkor, säger Mr Laing, chvari massan af folket i Sverge befinner sig, åstadkomma hos individen en brist af aktning för sig sjelf, hvilken isynnerhet har sitt ursprung i bristen på tillfälle och rättighet att styra för sig sjelf och på jemlikhet i legen.. Mr Laing genomgår derefter åtskilliga af de beskattningar, som äro lagda på allmogen, så väl till staten som presterskapet, samt vidrör jemväl författningarne om spanmåls-tullen. aDenna är,, säger han, cen fix tull, och derföre grundad på en sund princip; men regeringens behof af inkomster och de större possessionaternas intresse halva gjort denna till hälften högre än hvad den horde vara, så att den i missväxtår alltid måste hastigt nedsättas. En följd af denna täta inblandning från styrelsens sida, är att köpmannen aldrig vågar importera spanmål elier hålla något förråd, när priserna äro låga, och landet får derföre i stället alltid betala ett så mycket högre pris när fartåga för missväxt uppstår. Rigen har t. ex. i år (1838) uppgått till dubbelt af det vanliga priset, eller ända till 24 Rdr, och har återigen, innan någon spanmål af den nya skörden kan komma in i marknaden, fallit till 44 Rdr. Vore deremot tullen så låg, att den aldrig behöfde hastigt nedsättas, och man hade säkerhet att den icke förändrades af regeringen, så skulle landet hafva haft sina förnödenheter hela tiden ifrån sista skörden och priset hållit sig under 414 Rdr, i stället att en tredjedel mera nu måste betalas till den främmande köpMannNen.n rs LITTERATUR. (Insändt .