Aftonbladet – 7 september 1839, sida 3

njute din renade ande himmelens ovävskliga glädje! Inför den Eviges thron skall du anropa batmhertighetens herre om tillgift för dem, som tillfogat dig skäda; du skall bedja om nåd för dem, som i sin bedröfliga förvillelse stört stadens lugn och utgjutit oskyldigt blod, du skall af Gud äska, att han måtte omskapa förbrytarens bjerta. Vi skola hämnas din död, men endast derigenom, att vi likna dig, förlåta våra ovänner, försvara, med vårt eget lifs äfventyrande, fäderneslandet, kartan och konungen. Farväl! Jonas, emottag i evighetens sköte den odödliga krona, härarnes Gud bevarat åt de tappre. Farväll aParis den 26 Maj 1839. I deputeradekammarens session den 235 dennes framlade krigsministern, general Schneider, ett lagförsleg, till belöning för de vid upploppet af den 42 dennes sårade soldater och till understöd för de aflidnes familjer. Det heter bland annat deri: aBland de 48 soldater, som under de S:e dagarne blefvo skjutne, eller som sedan dött af sina sår, har endast en efterlemnat en evka3, och detta är Hr Jonas, municipalgardets qvarlermästare, hvilken red mer än 530 tjensteår förenar 45 fälttåg. Vi föreslå er att bevilja hans enka en utomordsutlig pension af 4000 francs. aKrigsministern, gene:al Schneider, har utnämnt Hr Cerfbeer (en Israelit) till kabinetschef. Densamme är ock sqvadronschef vid kongl. staten. — — Prof på bidningens framsteg i Bäjern, under Korunq Ludvigs regering. Ett litet bidrag till historien härem lemnar följande bref från Regensburg: Vår stad kunde ännu för få år sedan berömma sig af sann upplysning och verklig tolerans. Katholiker och pro:estanter lefde tillssmmeans i endiäzgt; det föll ingen in att se snedt på sin granne för hans religions skull. Under de sednare å:en har detta likväl förändrats; en dyster anda smyger icke allenast genom vär stad, utan röjer sig äfven nästan i ella både enskilda och offentliga företag. För icke längesedan upptände munkarne en eldbrasa, hvari landtmännen skulle kunna sticka sina käppar, sedermera bära dem ut på fältet, sätta dem ned i marken — och derigenom skydda säden mot hagelskurar. En bonde ville likväl göra det ännu bättre, tog nägra näfvar af den välsignade askan och stoppade den i sin rockficka, men under vägen tog fickan eld och hela bondens rock stod snart i låga. Genom sådana bemödanden återväckes vidskepelsen och dermed ofördragsamheten i folkens sinnen. Protestanternes vägrsn, att knäböja för Sakramentet, när det bars kring gatorna, bidrog äfven dertill, emedan man ej ville ihågkomma, aw ett dylikt knäböjande i deras ögon var ett slags efguderi, som deras religion ogillade. Nu uppmuntra Katholiker hvarann på värdshusen att ej låta hos Protestanter förfärdiga något arbete och ej köpa något hos dem; man ger hvarandra handen på att hälla detta löfte. Om än dessa öfserenskommelser icke äro särdeles farliga för Protestanterne, hyilka utgöra den förmögnare delen af Regens-t burgs befolkning, så är likväl ett sådant förhållande mellan borgare i samma stad alltid bedröfligt. Man klagar öfver, att i bigtstolen Katholskaf pigor, som tjena hos Protestanter, till och med uppmanas att öfvergifya sådana tjenster, såsom; misshageliga för Gud och skadliga för deras sjä-t lars salighet. Värst är det för de få landtvärnsmännen, hvilka samtyckte att ätlyda befallningen? och knäböja inför Sanctissimum. Man kan lätt tänka med hvilka ögon de anses af sine trosför-f vandter; det förmodas också, att de cj länge kunna uthärda denna obehagliga belägenhet, utan snart skola förena sig med dem. De finna tillf och med ingen tröst hos Katholikerne, ty äfven dessa måste i deras förfarande se åtminstone en religiös ljumhet! Man hade hoppats, att med den stigande upplysningen skulle mörkrets dotter, ofördragsamheten, efter hand helt och hållet utplånas; men tack vare det huldrika skydd hon vunnit på samhällets höjder, och deribland den för) värl århundrade så klokt beräknade befallningen,i att militären skulle knäbäja för Sanctissimum ;i en liten hygglig medeltid börjar verkligen återk arbeta sig upp. Mean bör likväl hoppas, att missfostret ej skall bli långlifvadt. — OConnell och de Wesleyanske Methodi-tk sterne. Den bekante OConnell har nyligen strängt apostroferat de VWesleyanska methodisterne. En-f selska regringens projekt, rörande folkuppfostran,f hade mött mycket motstånd af anglikanska kyr-å kan,men ännu mer af Wesleyanerne, som, i an-4 edning af ett OConnells yttrande i ämnet, svarat nom på ett ganska plumpt sätt. Detta har nu ranledt ett vidlyftigt manifest af honom, hyari an icke allenast uppträder till försvar för Kaholska kyrkan, som han påstår ha visat sig gan-k ka nitisk för folkets bildning, utan äfven emot Wesleyanerne, mot hyilken sekt ban framdragerE n mängd Iyten. Ingen kyrka har, enligt hans; ippgift, någonsin utöfeat en mera despotisk makt ifver sina lärare och församlingar, än methodi-k ternes. Allt välde är der öfverlemnadt åt en onferens af 400 ledamöter, som välja en årlig ;resident och ett mindre utskott. De andeliga afch tillsättas efter behag af denna konferens. Deas predikanter äro ganska illa betalte — aldrig ner än 48 shbilling( 42 Rdr Beo ) i veckan — u-k an måste för det mesta lefva af sina församlinsars frivilliga bidrag. Reading anses i detta hänseende för den bästa platsen. Sä snart någon oredikant visar sig på minsta sält trög i blind! uppfyllande af konferensens befullningar, skicka: nan honom genast till ett ställe, der han nästar cke kan erhålla några bidag af församlin f Jen. Sådana ställen äro verkliga straffkoonier. Presterne äro i allmänhet ganska osunnige, men utmärka sig genom en djup eligiositet, hvilken likväl för det nästa äh a nmaficle 448 han a: sm fldasna Af an Anleeceningman