Aftonbladet – 7 september 1839, sida 3

Hr Gönther, innani ni ännu gjort er reda för äfver dess betydelse! Nu till den roliga sidan af Hr G:s hacknings: försök på mig. Att jag frågade Hr G, om han e änsåg för en ära att biträda mamsell Lind på hennes konsert, är sanning, emedan jag verkligen tror, att ingen större ära kan medelmåttan vedörfaras, än att kugnas med en plats vid den större förmågan och derigenom få en sporre till högre lyftning. Att Hr G. fann denna fråga agrofa, begriper jag ej, så framt ej Hr G. i detta ögonblick tänkte på kontrasterna och dervid baxnade. Att jag frågat Hr G., om han ej ansåg det obilligt begärdt, att han och Mamsell Lind gemensamt skulle taga behållningen af en konsert, till hvars framgång bon ensam bidroge, är äfven sanning — och denna fråga skulle jag göra honom en gång till, om han vore kapabel af cut förståndigt svar Alt jag chotaw Hr Gäönther att låta honom asvidav c., är en så grof osanning, alt om det vore någon gen:e, hvaru:i jag skulle anse Hr G. såsom måstare, vore det uten tvifvel i diktens. Hr G:s ja vore visserligen lika godt som mitt nej, om ej, olyckligtvis för Hr G., ett vittne öfvervar samtalet, som kan bevisa, att Hr G:sja något sväfvar på målet. Jag sade blott, hur oklokt Hr G. handlade, då han, ännu så ung, ådagalade en småaktighet, com ovilkorligen mäste ställa honom i mindre fördelaktig deger inför en publik, som hitintills med öfrerseende emottagit honom och derigenom gifvit näring åt de goda anlag för konsten, som möjligtvis hos honom kunna finnas, och vidare att publikens tycke, innan ännu det fullbildade i konsten bunnit tämja detsamma, endast af konstnärens blygsamhet kan bindas. Detta sade jag och ingenting annat, som kunde bära hotets färger i stället för det välmeaande rådets. Skulle väl jag dessutom vvija hota Hr Gäönther? man skjuter icke på sparfver, när skogen hvimlar af orrfogel. Hr G. befattar sig vidare med att yttra något om mina konpstrecensioners ringa värde. Får gå, Hr G., ty att i den saken tänka och säga hvad han vill, förmenar honom ingen och alldraminst jag, men alt nämnde recensioner måste äga något värde, för honom åtminstone, s!utar jag deraf, att bvarje gång jeg i Freja nämnt något för honom uppmuntrande, har han alltid, när jag derefier träffat honom, utöst sig i de lifligaste tacksamhetsbetygelser och derjemte ställt sig till efterrättelse ett och ar.nat råd, som jag gifvit honom, såsom i Robert t. ex., der hen i scenen med Isabella i 4:de akten, på min inrådan, vid ett tillfälle höll armarna i kors öfver bröstet. Att ställningen icke, detta oaktadt, blef så imponerande, som jag skulle önskat, härleder sig kanske deraf, att jag glömde föreskrifva något för benen. Ett enda bevisar likväl, att Hr G. har takt, nersligen då han säger sig ej vilja skriftvexla med mig i denna sak — han vet nog, den unge mannen, alt man kan hafva helt annat alt göra, än att skriftvexla med honom; men jag lofvar uppriktigt, att på nytt skaka litet ur armen, om det gäller, emelan dylika ämnen, som hvarken taga hufvudet eler hjertet i anspråk, kosta mig ingen möda. Grena den 2 Sept. 4839. —e.