Aftonbladet – 5 september 1839, sida 3

ga skatltkammar-obligationer. Hänner ni Hr Spring Rice?, aSpring Rice! Nej, jag känner honom föga; men jag tror, att han är en gammal beksnt af min hustru. Fredsdomaren: aNi är sålddes gift? Har ni familj? Ber er hustru här? Den sköna Drottning Victoria är min hustru. Jag blef förmäld med henne den 4 Augusti i S:t Paulskyrkan, och man skall icke förmå skilja mig från henne. Jag älskar henne och hen älskar mig Han fortfor att tala i denna ton, och då vakten förde bort honom, ropade han: Söta Victoria! Käraste Victoria! — En Aktenskaps-storia. Den bekante Londonske Bajazzon Grimaldi lefde icke just i de bästa förhållanden med sin kustru. De tvistade ofta med hvarandra ech deras oenighet antog till slut en så allvarsam karakter, att de under en rådplägning öfver det odrägliga i detta förhållande, öfverenskommo, att afhända sig lifvet, såsom det enda medel att göra ända härpå. Grimaldi gick på ett apotek och begärde ett uns ersenik, för att döda råttor med. Apotekaren lemnade den begärda dosis åt den honom välbekante Grimaldi, som trodde, att detta skulle vara nog att befria honom från alla jordens bekymmer; de begge makarna delade redligt giftet, intogo det i vatten och omfamnade hvarandra. Frun lade sig på sängen i sängkammaren, herrn på en soffa i förmaket och dörren stod öppen mellan begge rummen. Tårar fyllde begges ögon; en långsam, högtidlig paus följde: — man hörde icke ens någon suck under dödsarbetet, allt var stilla som grafven. Grimaldi, hvars tålamod började förgå, reste sig till slut från soffan och ropade med den svagaste ton: Kära hustru, är du död? Fru Grimaldi svarade med så stark röst hon förmådde: aNej, Grimaldi!l Mannen brummade något i skägget, som skulle vara cafördömdt! Åter en halftimma förflöt och nyfikenketen begynte plåga frun, då hon icke hörde ett ljud i sidorummet; cär du död, kära Grimaldi? frågade hon. Nej, min fru, blef svaret. Sålunda förflöto två timmar, under ömsesidiga frågor och svar; turen var åter kommen till frun, och med en af otålighet temligen uppbragt ton utropade hon: Grimaldi, är du då inte död ännu? — Nej, kära hustru, inte ännu, och jag tror inte heller att jag dör i natt, om jag inte svälter ibjäl, ty jag har en glupsk aptit; stig derföre vackert upp, sätt fram en snapps och litet att tugga på. Så slutade historien. Apotekaren, som kände det äkta parets oenighet, hade försigtigtvis gifvit Grimaldi magnesia, i stället för gift. — Följande notis, som erinrar om nuvarande Franska Konungens fordna äfventyr, meddelas af Trondhjems Stiftstidende: Då Ludvig Filip, i anseende till revolutionen, måste lemna sitt fädernesland, besökte han 4795, under namnet Möller, Trondhjem. Han bodde der hos en fru Holmberg, uti samma gård vid Munkegatan, der hon ännu lefver och fortfar att hålla rum för resande. Erinrad derom af Hr Gaimard, som förlidet år uppehöll sig i Trondhiem, har Hans Maj:t behagat tillsända fru Holmberg i present en stor och skön bordstudsare med tilihörande glasklocka, och derigenom väckt högsta glädje hos denna nu 75 års gamla fru, som försäkrar, att hon minnes sin höga gäst så lifligt, som om hon ännu såge honom. — Ioför stånisrätten i Mehadia, ett berömdt badställe i Ungern, tilltalades nyligen tvenne spelare, som för någon tid sedan dit anländt, för att öppna spelhus. En afton hede de träffat en rik man från Servien och föreslagit honom ett parti, samt genora falskt spel roff.t af hoxom 2000 dukater. Då de derunder erfarit, att han ännu egde en betydiig summa i bankonoter inne, och tidigt följande dagen skulle resa till Arad, lade de sig i försåt för bonom och mördade honom, men blefvo dock gripna på gerningen. Missdådarne dömdes till döden och afrättades. — I byn Lupok, i Kruschooska komitatet i Ungern, inträffade den 3 sist). Juli ett skyfall med störtregn, som inom två timmar till den grad fyllde den genom byn flytande strömmen, att vattnet öfversvämmade hela landskapet, bortryckte fem bryggor och förde med sig nitton personer, alla zigenare som funno sin graf i vågorna. Heia utsigten till vinskörd i trakten förstördes genom ötversvämningen. — För några veckor sedan afled i Dresden den bekante romanförfattaren Gustaf Schilling, 73 år gammal. Han hade förr varit kapten i Sachsisk tjenst; hans efterlemnade skrifter bilda tillsammans ett litet bibliotek. Sina anhöriga ålade han, genom ett förordnande, att icke bära någon sorgdrägt efter honom. Anekdot. Under första hälften af förra århundradet hade den rika Israeliten Jonathans son Ezechiel förälskat sig i en ung, vacker Kristinna. Flickans föräldrar befunno sig i ganska torftiga omständigheter; de bade således intet annat att invända emot den unga Israeliten, än hans religion, och både flickan och hennas föräldrar förklarade honom, att ingen ting vore i vägen för en äkta förening, om han ville låta döpa sig, Ezechiel lät ej säga sig detta två gånger, utan gjorde genast sin far bekant med sin kärlek och sitt beslut att blifva Kristen. Fadren, utom sig af vrede, hotade att i så fall göra honom urarfva. Derföre är jag ej rädd, sade sonen, alagarne skydda i detta fall för en sådan hårdhet. — Det få vi se! skrek Jonathan; vik imedlertid från mina ögon, vanslägtade pojke! — Gubben gick genast till en berömd Advokat, för att inhemta hans råd. Då han föredragit sitt åliggande, drog denne på axlarne och cade: AaTv värr har av can rätt. Att af detta skäl