Aftonbladet – 4 september 1839, sida 3

Några drag till Mehemed Alis karakteristik. (Ur en Tysk resandes berättelse.) (Ferts. från Fredagsbl.) Jag har kvoappt känt en man af någo: stånd, som, när hen vill, kan antaga ett mera inpsinuerande väsen, än Vicekonurgen. Det lifliga spelet i hans ögon och hela hans fysionomi, åtföljes då af ett så mildt och godsinnadt uttryck, att man ovilkorligt känner sig fjättrad deraf. Vid diskussionen är han full af moderation och tålamod, ehuru jag anmärkte, att han icke är lätt att bringa på en annan metiing; men hans välvilliga förhållande och hans utmärkta höflighet förneka sig aldrig. Stundom, då jag, sittande bredvid honom, nedsjönk i tankar, och väntade något yttrande af bonom, för att åter inleda samtalet, lutade han gig med denna förföriska gracie, som är honem egen, långsamt mot mig, fattade mig sakta vid arnien och sade: aSäg mig straxt hvad du funderar på! och jag kände mig hvarje gång liksom af en magnetisk kraft tvungen, att för honom bekänna rena senningen, om den också icke alltid var på sitt ställe. Hen upptog det likväl alltid med den största godhet och fördragsamhet, och det frapperade mig öfverhufvud, att äfven de kinkigaste omständigheter i hans lefnad, som bärunder kommo till tals, aldrig på minsta sätt satte honom i förlägenhet, eller att någon göne framlyste ur hans svar. Detta syntes mig ett säkert tecken, au denne man, vid allt hvad ban gjort, alltid varit fullkomligt. ense med sig sjelf, och så länge man det är, bar man i sjeifva verket inga förebråelser att göra sig. Äfven små ovanor, som Mehemed Ali bar, och som hos många menniskor äro en löjlighet, synas ej störande hos honom. Således plägar han ofia stanna i sina berättelser, och, ingan han åter börjar, begagna ordet schindy (nå) mer än som beböfdes; men äfven häri ligger någonting godsinnadt och förtroligt; ban förstår att pifva orden så många olika modulationer och hans uppsyn har någonting så från all affektation aflägsnadt, barnsligt och välvilligt uttryck, det bans favoritord bärigenom i mina ögon fick ett nytt beheg. ÅArfven har han åtskilliga andra vanor gemensarat med nästan alla förnäme Turkar. Så t. ex. bär han aldrig någonting hos sig. Sitter han på divanen, så ligga snufdosa och näsduk bredvid honom, men till bäst och på resor bäras båda sokerna afbanvslifkneckt. som som ständigt rider vid hans sida. Om han begär det ena eller det andra, så räcker lifkneckten det åt en af de båda Sais, som bålla sig fast i scbabraket och springa bredvid Paschsus häst; när det bär uppför berg, stödja de hans rygg och vid svåra passager fatta de hästen i tygeln. Denne Ssis betjenar då Vicekonungen, och lemnar, enligt bruket, den begagnade saken derefier åt kammartjenaren, en ganska besvärlig vidlyftighet, för att snyta sig eller taga en pris snus. Den ofvannämnde lifknekten ådrog sig serskildt min uppmärksamket. Det var en verklig karaktersmask, ideal af en romsnväpnare från forntiden, sädana de icke mer hos oss träffas i Europa. I de skarpa, af månge inre och yitre stormar sårade anletsdragen röjdes ett orubbligt allvar, ovilkorlig tillgifvenhet, bergfast trobet och en intet ögonblick hvilande uppmärksamhet på sin herres tjenst, hvilken ban nästan aldrig lemnar ur sigte. Han bar redan tjenat Mehemed Ali i 30 år, torde sjelf räkna några och femtio och hang hvitgrå skymmel, stark och härdig som en gammeslriddarehäst, syntes äfvenledes hafva tjent lika många år, som ban sjelf. Denna mans uppförande mot vicekonungen var visserligen vördnadsfullt, men paradt med denna förtioliga tillförsigt, hvartill bloit en så mångårig sammanvaro och så många tillsammans genomgångna öden kunna berättiga. Man såg tydligt, att han helt och hållet tillhörde sin herre, att jaget hos honom aildeles försvunnit för tjenaren, och att hvarje bans herres vink, i godt som i ondt, det farligaste som det hvardegligaste, kunde räkna på att i ögonblicket åtlydas. Till ett sådant förbållande erfordras måhända utmärkta egenskaper bos både herre och tjenare, och dessutom storartade öden hos den förre, samt hos den sednare att länge med honom hafva delat lycka och olycka. Måhända behöfvas äfven dertill orientaliska och primitiva naturer, ty Napoleon bief, då hans lyckas stjerna bleknade, på det lägsta sätt öfvergifven af sin fransyske Mameluck Rustan. Så länge Mehemed Ali talade som regent, som lagsliftare, som soldat, som sitt lands reformator, syntes han mig alltid utmärkt; men det bör ej förvåna den billige observatorn, att samme man, så snart fråga blir om vetenskap och konst, visar ganska litet sinne för den sednare, och i hänseende vill den förra, af brist på tidig underbyggnad, ofta faller i de sällsammaste, nästan otroliga förvillelser. Vår passion, att uppsöka antiqviteter och konstföremål, och vår förtjusning vid åsynen af alla dessa fornlemnigar, var för honom en oupplöslig gåta. Annu mindre kunde jag göra bonom begripligt, att man, utom jordbruk, fruktträdsplanteringar och en trädgård, kunde företaga arläggningar och estetiska försköningar af en hel nejd, endast för ögats njutning. Han frågade alltid efier nyttan deraf, och då jag t. ex. berömde en bergkedjas pittoreska former, som vi redo förbi, beklagade han, att man ej kunde vattna henne och följaktligen ej göra henne fruktbar. Ja, han utskrattade mig bjertligen, då jag yttrade, att man i Kairos granuskap, som nu pryddes af de praktfulla promenader, Ibrahim anlagt, borde, för att vinna en bättre utsigt, äfven plantera den nära liggande öknen. Så länge, svarade han i ganska