Aftonbladet – 3 september 1839, sida 2

rUte alla OlliSsyCp IloPälalar CCNn al FöOilemastare sa Jangripne personen, Jernkramhandlaren Sand i)gren för en ärelös bedragare, har väckt stör! uppseende, än någon artikel från det häll j ännu gjort. Det sluga påfundet deri, att stryk -Ihufvudstadens borgerklass om munnen med f: elgra ord och tala om avänskap och förtroend Ibland stadens borgerskapp, just i samma stunt 1, sSom man anställer inqvisition med en af det a borgerskaps medleramar i dess eget hus, uta t latt han blifvit lagligen tilltalad, eller ens ävn n fatt veta sina hemlige angifvare, och gör honor ärelös i polisbladet, innan man ens justerat in qvisitionsprotokollet, har icke bedragit ens d aldra enfaldigaste. Alla se deri ett uppenbar försök att tysta mängden, medan man gör a med en och en i sender, eller att, såsom e gammal borgare vid läsningen af polisartikeln går yttrade: klå suggan, medan man sticke ihjäl grisen. Med den förutgående erinran, att vederbö randes hufvudhandling, eller inqvisitionen hemm. i en borgares rum, och bortförandet af han böcker, är en gerning för sig, som står qvar .Jehvad man mot den lederade personen kan f: tjatt anmärka, införa vi här den af Jernkrara handlaren Sandegren till Justitieombudsmanner ingifna skrift, som uppdagar en mängd i Lögsts grad märkliga omständigheter, hvilka hafva sannolikheien för sig i så måtto, som en stor mängd aktningsvärda personer, hvilka, sedan lång tid tillbaka, känt eller haft affärer med bemälde jernkramhandlarg, försäkrat, att de Ihvarken med honom förefunnit eller ens om honom hört något, som kunnat göra hans redlighet i minsta mån misstänkt. a Till Riksens Ständers Justiteomöudsmun! Ett våld af en hittills oerhörd beskaffenhet har emot mig blifvit utöfvadt och fortsättes ännu. Om det härrör från cegennytta, vrångvisa, väld och grof försumlighet,, må en närmare undersökning afgöra: men att det är af den art, som cbereder en allmän osäkerhet för medborgares rättighetern, kan inhemtas af sjelfva berättelsen derom, till hvilken jag utan omsvep beger mig. Sedan år 41828 drifver jag jernkramhandelsrörelse här i hufvudstaden, uti buset 4 8 vid Holländaregatan. Vid denna rörelse har jag sednast begagnat tvenne betjenter, en äldre, Carl August Stensson, som varit hos mig omkring 35!, år, och en yngre, öfvermaga gossen, Carl Reinhold Berglöf, som först för 4 år sedan kom i min tjenst. Den förre, Stensson, har af mig njutit samma förtroende, som andra betjenter af hans ålder i tjensten, d. v. s. han har i min frånvaro haft salubod och magasiner om händer, utborgat varor på kände köpares reqvisitioner och gjort anteckning derom i bodkladden. Måndagen, i förra veckan, den 26 Augusti, sedan jag förut anmärkt, att så väl Stensson, hvilken dagen förut erhållit en välförtjent föreställning, för det har utan lof bortgått, som äfven den yngre gossen, Berglöf, tvertemot vanan, voro högtidsklädde, inträdde, helt oförmodadt, herr Polismästaren Hultberg, jemte Stadsfiskalen Hr Advokatfiskalen Fredholm, i min bodkammare, samt medhade dessutom 4 polisbetjenter, som stannade utanför. Hr Polismästaren sade sig hafva ett oangenämt ärende och begärde att få se mina böcker och reqvisitioner, emedan de hos honom skulle hafva blifvit angifne såsom oriktige. Utan att öfverväga, buruvida jag ägde vägra en sådan, på embetets vägnar, som det tycktes, framställd begäran, svarade jag, att Hr Polismästaren gerna kunde få se böckerna, men att det förundrade mig, att de kunnat angifvas oriktige, samt att jag önskade veta, hvem sådant angifvit. Härom fick jag likväl icke något besked, utan Hr Polismästaren sade, att han ville medtaga mina räkenskaper till Poliskammaren. Jag anmärkte, att jag icke kunde umbära dem, men det halp ej, utan, sedan alla kladdar från och med 48928 till och med den förflutna tiden af innevarande år, samt alla reqvisitioner för i år blifvit framtagne, förseglades de med mitt sigill och bortburos af tvenne polisbetjenter, som, jemte Hr Polismästaren, bortgingo. Jag sjelf måste genast kasta en rock på mig, för att åtfölja Hr Advokatfiskalen Fredholm till Poliskammaren. Der förekallades genast min äldsta betjent, Stensson, och ålades uppgifva, hvad ban om mina böcker hade sig bekant. Han angaf då, att tre eller fyra namngifne personer skulle hafva blifvit oriktigt lebiterade eller deras reqvisitioner förämdrade. Tvänne af de sålunda uppgifne personer efterskicsades, eller voro måhända förut kallade, men sade ig icke hafva något att anmärka mot de af mig örde, dem angående räkningar. Den ene af dem inmodades icke dessmindre att framhafva sin egen notbok, den han naturligtvis ej förde med sig, nen hemtade och lemnade till Hr Polismästaren, om dervid ej fann något att anmärka, men dock ille behålla boken, den ifrågavarande person likväl j fann för godt att afstå, utan åter medtog. Betjenten Stensson hemsändes imedlertid och illsades, ait uppskicka den yngre gossen, Berglöf, vilken, på uppmaning, uppgaf, att en reqvisition f några hundra spik skulle hafva blifvit föränEr MM OM Mm IV mm m—-— AA AM mV mm mm AA — -— —