Aftonbladet – 30 augusti 1839, sida 3

NYTT ATA tull IHenRemed AS Karakteristik. (Ur en Fransysk resandes berättelse.) (Forts. från gårdegsbl.) Jag sökte nu leda samtslet gå etiämne, som jag redan förut några gånger vidrört, och hvartill jag gerna ville förmå honom, nämligen Nilkällornas upptäckande, genom en expedition, som ban borde utrusta. Derför hade han likväl tyvärr icke mer syre pati, än för antiqviteter och konstöremål. aTålamod, tålamod !a ropade ban otålig, ,jag kan icke göra allt på en gång. Herrskaren i Darfar har redan för lång tid tillbaka till hälften låtit mörda och till hälf.en låtit fängsla en af mig till bonom sänd beskickning. Dessa olycklige försmöäkta ännu, under det landets egentlige, rältmätigo ägare flytt till mig, af mig underhålles och nu residerar i Kordofan. Den mig tillfogade skymfen är svär, och det blir väl möjligt, att jag derföre ser mig tvungen att börja ett krig med Darfur, som mycket kommer att lästa dei europeiska projektet att upptäcka Nilens källor. Jac, afbröt han sig sjelf, med ett listigt uttryck i blicken, i fall omständigheterna vore annorlunda, om Sultanen förstode våra ömsesidiga fördelar, och om jag ej för min egen säkerhets skull måste uttömma mig i rustningar, för att afvärja faror, som hota mig fråa Europa, — huru mycket kunde jag icke i det inre af Afrika göra för mitt folk och derjemte för Europas vetenskaper! Nu äro händerna öfserallt bundna på mig.a Han ville för öfrigt icke anse för afgjordt, ja, han bestridde till och med, att den Hvita Floden vore den äkta Nilen och yttrade, att äfven källorna till den Blå alldeles icke voro upptäckta, utan borde sökas vida djupare in i Abyssinien, än några, enligt hans tanka, ganska otillförlitlige resande påstodo. Afyen vore sådant lätt att utforskaa, fortfor har, och Abyssinien kunde, om man ville, eröfras utan serdeles svårigheter, men! ropade hen skrattande, det skulle göra mina vänner, Engelsmännen, alltför mycken föstret och föga gagna mig. Jag framhärdade vid min mening, att Bahrel-Abbiad vore dem verkliga Nilen, hvilket de fleste af Europas lärde äfven trodde, och tillsde, att jag väl öpskade se den stund inne, då hans konungar rike sträckte sig tusen mil vidt, från Månbergen ända till Adanas, och frågade honom, huru längt han sjelf framträngt i södern, der hans område sträckte sig ända till tionde graden? ,Icke längre än till Quadi-Halfac, svarade ban, och äfven det endast, för att ordna passagen förbi Nilens andra katarakt för mina transportfartyg. Det var en af de roligaste resor jag i min lefnsd gjort, och som jag verkställde på 20 dagar, från Kairo och dit tillbaka, i en liten farkost, med föga svit och med ständigt gynvarde vind. Hen omtalade, med synbart nöje, denra expedition, som tillhörde hans kraftfullare år, ibland annat huru stormen en gång sönderslitit seglet och huru ban, då båten härigenom var nära att kantra, roat sig åt sina följeslagares paniska förskräckelse, ty jag kan för det förstax, sade han, simma temligen bra, och för det andra vet jag, att en Kangsche eller Dahabia, äfven om den stjelper, aldrig sjunker på Nilen, i fall den icke är läck. Jag har länge låtit anställa försök i defta hänseende, och de hafva alltid gifvit gynnande resultater. Ännu roligare var vår ömgesidiga jaztpassion under denna resa, ty vi alla ivoro så usle skyttar och jag tror, att för tusen skott, som vi lossade, icke tio vildänder träffades.c På min anmärkning, om det icke vore möjligt ell göra katarakterne segelbara, svarade han hbasigt: Hvarföre icke? allting är möjligt, men jag kan icke tänka derpå; jag har för mycket annat att göra, utan det får mina barn utföra; mig återstår för öfrigt icke mycken tid!c Jag bestridde denna sistnämnda åsigt, sägande, att hans verksamhet röjde ännu en så fulkomlig ungdomlighet i hela havs kroppskonstitution, stt ban säkert bade ännu många år öfriga att utveckla henne. Nej, nej!c ropade han, vom jag en gång har min ledsamma politik i ordning, så är jag nöjd, och i fa!l jag sedan lefver något längre, så ärnar jag frivilligt afträda från skådeplatsen och öfverlemna regeringen åt min son. Afven jeg längtar efier hvila. Ni har, genom edra förbindliga ord, velat trösta mig öfver min ålderdom; men tro mig, 70 år medföra sin tyngd! Men det är tid att bryta uppa, sade han, i det hen reste sig, och vi få ej försumma tidetp. Vicekonungens käst stod reden sadlad utanför tältet, och liksom, om han yi!le genom handlingen vederlägga sina ord, svingade sig den kraftfulle gubben lix en yngling uppå sadeln, och red så raskt framåt, att vi på våra, vågot trötta gångare, äfvensom större delen af hans svit, icke kumde föja honom. Hen hade redan ätit ;aftormåltid, och var sysselsatt med affårdandet af lenkomna depecher, då vi sent anlände till nattqvarteret, hvarest jag fann ett ännu större tält uppslaget åt mig, än det jag bebodt om morgonen. Jag följde denna gång icke Mehomed Alis exempel, hvilken icke går till sängs förr än vid midnatten, ehuru ham stiger upp igen klockan 4, utan begaf mig genast till hyila. (Forts. följer.) ——ZO oo — Underrättelser från det inre of Sultans Sera!lj. Den usge Sultan skall hafva en hustru, som redan ger honom hopp om en thronarfvinge. Han skall högt älska henne och hans afsigt säges vera att lefva tillsammans med henne i ett kristligt enzifte. Ett sådant beslut skulle väl stå i strid med de Mahomedanska lagarna! hvilka föreskrifva aft en raesent ijeka Lan Jännrsa lafva 4311