Aftonbladet – 30 augusti 1839, sida 2

oss, att ena maktegande, som fått uppdrag att stifta lagar för ett nytt samhälle, der man ärnu icke hunnit växa fast vid fördomar, skulle säga: J skolen få handla med allting annat, men färdiga kläder får alldeles ingen sälja, så skulle — med respekt sagdt — mängden sannolikt säga, att den lagstiftaren hade förlorat förståndet. Och likväl äger detta förhållande bokstafligen rum i den Kongl. Svenska hufvudstaden. Det är icke blott icke tillåtet för hvem som vill, att sälja färdiggjorda kläder; detta kunde ändock låta höra sig, så länge vissa vilkor för borgerliga näringars utöfvande efter lag fordras; nej, det är icke en gång efter lag tillåtet för någon, icke ens för dem, hvilkas yrke består i kläders förfärdigande. En sådan försäljning her hittills endast existerat antingen såsom en sjelfiagen rättighet, d. v.s. missbruk, som den offentliga makten ansett sig kunna åklaga såsom ett brott, i anseende till straffet ansedt lika hårdt, som tullförsnillning från Kronan, eller ock i följd af den högsta maktens ynnest till förmån för någon viss person. Och! likväl kan en sådan abderitism ännu fiona försvarare! Man vill väl tillåta skräddaren, att sy kläder åt dem, som beställa sådana hos honom, emedan kläder ändå ej kunna undvaras, men icke att sälja, hvad han, utan beställning, på egen risico, kan hafva tillverkat. Härigenom blifver sarbetsförtjensten mera ojemn, mästaren urståndsatt att sysselsätta sina gesäller, de tider på året, då det beställda arbetet aftager, och tvungen att ljuga för sina kunder, de tider, då ban är mest anlitad, emedan han ej måste inskränka sin verkstad, och ej får hålla något magasin för färdiggjorda kläder, dit ban kan hänvisa dem, som ej kunna få sina beställningar hastigt nog; ban måste äfven öka arbetslönerna, emedan arbetarne för den tid, de äro sysselsatte, måste förtjena så mycket, att de kunna jefva, äfven då de hafva intet att göra — ty hvar och en vill ändå gerna lefva; och sluiligen verkar äfven ett sådant periodiskt förhållande med arbetena icke fördelaktigt på arbetarnes seder, enligt det gamla ordspråket: eFåfäng gå lärer mycket ondt. Men det är ej nog härmed. Såsom allmänt är kändt, sättes pu äfven i fråga, att skräddare icke ens skulle hafva samma rättighet, som svarfvare, snickare, smeder, vagnmakare, sadelmakare, skomakare, med ett ord, alla andra handiverkare, utan undantag, att sjelfve, hvar de behagar, inköpa materialierna till de kläder, som de förfärdiga på beställning; och såsom man nyligen, af ett i Dagligt Allehanda infördt protokollj till allmän förvåning erfarit, ken denna rättigbet ifrågasättas och med patetiska ner bestridas till och med af personer, som varit hedrade med riksdagsmanneförtroende af rikets första handelskorps. Ingen kan påtvinga någon annan opinioner, och det är således hvars och ens rätt, att i denna, likasom i hvar och en anvan fråga, bysa huru extravaganta eller inskränkta åsigter han behagar. Likväl skulle vi tro, att frågan ganska lätt kan redas genom dess sönderdelning i några korta satser, uppställda så, alt de kunna med ja och nej besvaras. Således: Om jag beställer en rock hos er skräddare, finnes det någon lag eller författning, som förbjuder skräddaren att i mitt siälle gå till kramhandlaren och köpa klädet till rocken? Nej, visserligen icke, svarar kramhandlaren. Väl. Finnes det någon lag, som ålägger skräddaren, när han kommer till kramhandlaren, att uppgifva, för hvilkens räkning han köper klädet till rocken? N:j. visserligen icke, svarar kramhandlaren. Väl. Får således skräddaren äfven köpa kläde till en rock för, egen räkning hos kramhandlaren?:; Ja visst svarar kramhandlaren. Väl. Finnes då rågon lag, som ålägger skräddaren, att köpa kläde blott till en rock hos kramhandlarer, eller kan hen få köpa på samma gång till två, tre, fyra eller fem rockar, och det äfven af samma stycke? Han får det sednare, svarar krambandlaren. Kan han äfven få af kramhandlaren köpa ett helt stycke på en gång? Ja, jag tackar, mycket gerna, svara säkert de fleste kramhandlare. Väl. Om han nu på detta sätt köpt ett stycke kläde hos kramhandlaren, får han då icke deraf skära och utminutera åt sina kunder? Åh jo, svaras det, hara det vore bevist, att han köpt det hos kramhandlaren och icke hos fabrikören. — Här kommer således den