Aftonbladet – 28 augusti 1839, sida 3

Rdår Bko, samt 50 Rdr samma mynt till den, som upptäcker brottslingarne, oaktadt det stulna icke skulle kunna återfås. — Kronolänsmannen i orten har ock, af egna medel, utfäst en belöning af 20 Rdr Bko till den, som kan lemna honom tillförlitlig anledning om en eller annan person, som i våldet deltagit. (Wennersb. Tidn.) BLANDADE ÄMNEN. Hofvets i Portugal sammarnöjen. Härom skrifver en korrespondent i ett Tyskt blad följande: I slutet af Juli månad utflyttade det portugisiska hofvet med dess höga slägtingar och gäster, konungens fader och syster, m. fi., till dess varliga sommarnöje, Cintra. En dylik utflyttning är för hofbetjeningen en verklig fasa, emedan den då ryckes ur sin vanliga beqvämlighet och slentrian och måste sätta sig i en ovan verksamhet för att packa in och fortskaffa sina herskares och svitens saker, isynnerhet som Cintras palats endast består af de stora tomma rummen, och de nödvändigaste möbler, stolar, bord oe. d., måste lånas från lustslottet Ramalhao, den sist aflidna årottning Donna Charlottas enkesäte, äfvensom sängar och sängkläder och taffelserviser, till icke ringa förargelse för Almoxavisen :räntmästaren), hvilken efter hvarje sådant den kungliga familjens besök måste hopsamla och taga i förvar en mängd sönderslagna glas, postlinsskärfvor, utslitna handdukar, afbrutna gafflar m. m., för att skydda sig vid inventeringen mot ersättningsanspråk. Man undrar med rätta öfver en så stor brist på husgeråd i de kungliga palatsen, hyilker varat sedan långliga tider tillbaka, emedan ingen regent vidtagit några ordentliga arrangemanger häruti, icke ens, då ännu en rikt försedd skattkammare stod öppen, och ännu betraktsdes som konungens privatkasaa; bokstafligen måste konungens bädd föras efter honom, hvart han värder sig, såvida han icke vill riskera att sofva på marken. Då under öfverflödets tider hyarken sammarpalatserne eller de i Lisssabon, såsom till ex. Ajuda, Belem och Bemposta blifvit uppmöblerade, är det icke tänkbart, att detta skulle ske i en tid då sffärerna äro så belamrade, civillistan så liten och utbetalningarna så oordentliga som nu. Men ännu bar icke en gång en tanke uppstått på någon förbättring, icke ens någon ersättning af det nödvändigaste utaf de under flyttningstransporter o. d. skadade effekter. Icke eller har man tänkt på att för sakernas fortskaffande begagra vagnar; i det stället använder man ett helt kompani ef Galegos, Lissebons lastdjur, hvilka på sina axlar bära sakerna den fem flegoas lårga vägen, hvarför de erhålla cirka 44-2 riksdaler; och sålunda ser man på vägen till Cintra under de 24 sista timmarna före hofvels utresa en ström af dessa Galegos belastade med kistor, kappsäekear, nattkomoder, stolar, bord, speglar, madrasser, dynor, hattaskar m. m., och sjelfva natten tages dervid till hjelp, emedan en mängd saker ända till sista ögonblicket begagnas i Lissabon och genast vid sin framkomst till Cintra åter tages i bruk. Eustreprenörerne se gerna, att dylika utflyttningar gå så bals öfver bufvud, som möjligt, emedan detta försvårar kontrollen öfver dem. I Cintra för hofvet ett ganska enkelt, landtligt femiljlif. Al den stelare etiketten är bortlagd. Klocken 40 på förmiddagen samlas man till frukosten, hvarefter en promenad tages till häst eller till fots eller på mulåsnor, i de närgränsande bergen eller dalarna. Herrarne äro vid dylika tillfällen alltid i civila kläder. Kl. precist 3 spises middag, dervid kavealjererne äro klädde i frack och stöflar, mem endast tjenstgörande officerarne i uniform. Föredragande ministrarna utkomma några dagar i veckan från Lis: sabon och äro då, jemte öfrige närvarande högre koftjenstemän, alltid inbjudna. Efter måltiden, som l varar till omkring klockan ö, påtager man sig de beqväma öfverrockarna och promenerari de skuggrika omgifningerna ända till sen: inpå aftonen, då I hvar och en drar sig tillbaka. -De höga gästerna komma att på ett Engelskt krizsångfartyg öfverfara till London, semt efter några veckors vistande i Windsor, öfver Brössel återvända till Wien. — Ett sällsynt utmaningsbref. I en liten stad i norra Frankrike hade tvenne afstadens snillen råkat i någon tvist med hvaranm, hvarunder den ene förebrådt den andre, att han icke hade något hufvud. Denna tillvitelse är mer, än ett snille kan fördraga; den förolämpade råkade också deröfver i en billig vrede och beslöt bämnas genom en utmaning. Som han imedlertid erinrade sig, att dueller äro förbjudna i lagen, var han länge tvekande, huru han skulle bära sig åt, för att på en gång tillfredsställa sin hämnd och ej få något odeldt med rättvisan. Slutligen uppgick hos hopom en luminös id och ban skref till sin motståndare följande fejdebref: Ni har förorättat mig coch är derföre mig skyldig satisfaktion; om ni dicke är en pultron, så föreslår jag er, att vibåda ebegifva oss till brädden af den djurgaste stenkolsegrufva i departementet eller på öfversta böjden af någondera dess fästningar, och den, som der asvindlar och vacklar, skall störta sig nedi djupet aeller i fästningsgrafven. Jag hoppas, att ni antager amitt förslag, och härigenom för alltid sliter tviasten, om hvilken af ess har hufvud eller icke, Välj sjelf stället och tiden. Man vet icke, om uppmaningen antogs eller ej. Det sistnämnda är -AF f rem emm I