Aftonbladet – 19 augusti 1839, sida 2

— Signora Romanini fovtfar att vara den talisv.an, som lockar publiken till Hr Gautiers förut under sommaren så föga besökta manege och belönas vid hvarje nytt uppträdande med ständigt förnyade bifellsyttrirgar; man måste äfven tillstå, att den ovanliga konstnären i fullt mått förtienar denna hyllning. Ty det är icke blott den ytterst svåra mekaniska fårdigheten, om vi så få säga, att, balanserande på den smala stå!tråds-linan, utföra en hop konster, som väcker åskådarens beundran; det är det graciösa sätt, hvarpå hon återger dessa plastiska attityder, bvarom vi på sednare tider härstädes knappt nog hafi något begrepp, förrän den Danska ballett-truppen besökte oss i början af sommaren. Med en vacker och smidiväxt förenar Signoren ett intressant ansigte, med dessa blixtrande svarta ögor, som tillhöra sydländaren, och hvilka man kunde säga endast äga för mycken e!d och kraft, för att icke synas nordboen något skarpa. FE vilket parti af hennes dans, som förtjeear mesta bifall, det graciösa i hennes pas de shewl, det konstiga i leken med käpparne och kulorna, eller balanseringen med valdhornet, torde icke blifva så lätt att afgöra. Oss behagade nästan mest hennes dans med eckompanjemang af guitarren, dervid bon, oaktadt sin svåra ställning, ganska väl utförde ett litet musikstycke på guitarr. Hennes pas, som soldat och som munter soldat, utvecklade en ny sida af bennes förmåga i den komiska pantomimen. Sedan bon nemligen stått på post, exercerat och slutligen varit i en batalj, ser man soldaten bortkasta gevär och patronkök, och vid flaskan fira den lyckliga utgången af striden. Soldaten blir snart vid muntert lynne, och denna scen återger Romanini på ett sätt, som bringar allas.