SOC BSHSRd fY187 VER Nar INYCKeEL Denagat de! spelande artisterna. Man hoppas också, att dea nye tenoristen Massets röst skall bidraga till pjesens framgång. Masset är en ung man, om 27 år, förträfflig musikus och kompositör, som blef direk-. tör för orkestern vid Varietes-teatern sedan han varit anställd såsom förste violinist vidtstora eperan. Här intresserade han sig mycket för en ung aktris,M:ll Pougaud (som dött för Somkring ett halft år sedan), och som hade en temligen god röst. Masset ville nödvändigt göra en sångerska af hen-: ne, låt henne någon tid taga undervisning i sång, och bad sedan en dag Meyerbeer tillåta henne att få sjunga för honom. Han valde dertill duetten ur fjerde akten i Hugerzotierna, och på Meyerbeers fråga: hvem som skulle sjunga andra partiet (Raou!s)? svarade Masset: aJag! Knappt hade han börjat sjunga, förrän Meygerbeer för hans stämma: glömde den unga sångerskan; ham rådde Masset, att helt och hållet egna sig åt sången, och Masset följde detta råd. En dag mötte Masset direktören för orkestern vid opera comique, Girard, och berättade honom, att Meyerbeer fuunit att han (Masi set) hade röst. Jag skulle väl vilja höra eder ejungar, sade Girard. De styrde derpå geeast kosan till närmaste musikbandlare, der Masset sjöng 3 å 4 stycken för Girard. Denne, alldeles förtjust, behöfde icke höra mera; han tog Masset med sig till direktören för opera comique, hvilken, utam vi-. dare besinning, genast afviöt eit kontrakt med Masset på 3 år, mot ett bonorarium af 40,000 fr. för första, 12,000 för andra och 418,000 för tredje året Dagen derpå efterskickades Scribe och Adam, och en ny opera beställdes äf dem; båda umderskrefvo kontraktet och började arbetet. Allt detta har tilldragit sig för 3 månader sedan. Operan är nästan färdig, och kommer att ges om sex veckor. i — En Fransysk Deputerads redogörelse till sina kommittenter för 4839 års session: Mina kära valmän! Det är brukligt att en deputerad, efter sessionens slut, aflägger räkenskap inför dem, som valt honom till sin represeatant i kammaren. Jag skyndar mig att fullgöra denna pligt, och att förelägga eder en lika klar som sanningsenlig resymå af våra legislativa arbeten, under de sju månader, vi varit församlade. (Resten af sidan är blank). j — Det största ångfartyg. I slutet af förra! månaden gick i England ett för krigsflettans räk-! ning bygdt ångfartyg från stapeln, hvilket är det ; största af alla hittills bygda. Det är 225 fot långt och af 4200 tons drägtighet. Det kommer att ar-; meras såsom fregatt, ech, utom de vanliga kanonerna, att föra fyra 48och två 96 pundingar. Det kan intega kol för 50 dagar, och utom sin ordinära besättning transportera 800 soldater. Amiralitetet ämnar låta bygga flere dylika fartyg. — Akta tyskeri. Ett märkligt prof på del äkta Tyskarnes fallenhet att breda ut sig i ord onödigtvis, finna vi i en anrons i Allgemeine Zei-: tung för den 5 Augusti. Det är en tacksägelse, ! af en Grefve Wackerbart (på svenska Duyti;skägag), daterad bans gods Wackerbartsruhe den 30 Juli, och lyder sålunda: Tacka! (Detta står med stora bokstäfver på en serskild rad.) Min son Herrman, född i Leipzig den 7 Februari 4807 och död dersammastädes den 26 Juli 1839, gick svettig i ett kallt bad, kände sig kort derefter illamående och uppgaf andan efter få dagar i den blomstrande perioden af sitt 52:a år. Han var blygsam, from och dygdig. Månge af hans vapenvänner och flere tusen andra hederliga män beledsagade honom till grafven ech gåfve henom derigenom en sacker hedersbevisning. — Adle bederlige Tyskar! Jag tackar eder för detta offentliga bevis af deltagande i hans sorgliga öde. Måtte det alltid gå cder alla! väl och lyckligt! och skulle jag någonsin komma i: tillfälle, att på något vis kunna tjena eder, så skall jag göra det med glädje, och anse det såsom en serdeles skänk af himmelen. Wackerbarisrubhe den 30 Juli 1839. Grefve Wackerbart.a Man bör ej betvifla, att ju icke någon af de flere tusena åskådarne vid den förkylde unge krigarens begrafning förskaffar den tacksamme fadren den begärda skänken af himmelen, genom att begära en tjenst, t. ex ett eller annat litet penningiån af honom. — Den mystiske resanden. I Marseille sam lades för några dagar sedan en folkhop kring en högtbedagsad gubbe, hvars isgråa skägg föll ned ända öfver bröstet. Hans kläder hade utseende af en tiggares, men han stödde sig på sin staf och betraktade de kringstående med majestätisk stoltbet. Då tvenne polissergeanter kommo och begärde att få se hans pass, svarade han: Jag är den evige Juden och behöfver således intet pass. Men den fransyska polisen gillade icke detta svar, utan genomsökte hans fickor, i hvilka 6 skilling funnos, samt förde derpä den evige Juden utan all respekt till polisvakten. Tidningen Le Semaphore. som berättar detta, säger icke, hvad som vidare cilldragit sig med den mysteriöse gamle. O tider, då sjelfva Jerusalems skomakare icke får gå fri! — Försköningar i Paris. Från Paris skrifves i slutet af Juli månad: Ingen ting är mera storartadt, än det sätt, hvarpå municipalitetet i Paris sörjer för stadens förskönande. Ännu för några år tillbaka voro nästan ständigt på alla gator djupa pussar, då de midt på gatorna anbragta rännstenarna gjorde renlighet nästan omöjlig. Nu börjar denna olägenhet mer och mer afhjelpas, och många af de lifligast besökta gatorna, fordom fot2ångarnes skräck, såsom Rue Vivienne m. fl. äro nu rena och mycket besökta af promenerande. I detta ögonblick är stadens magistrat sysselsatt med återställande af Boulevardens fordna skönhet, på ett sätt som erinrar om Ludvig XIV:s företag. Som man vet ledo de stora träden, som gjorde Boulevarden inuti staden till en så herrlig och omtyckt sommarpromenad, under Julirevolutionen mycken skada; en del nedhöggs af folket, för att begagnas till barrikader, men en ännu större del försvann på föranstaltande af de angränsande husens egare, hvilka begagnade sig af detta tillfälle för att skaffa litet mer ljus och utsigt för sina fenster. För att fylla de sålunda uppkomna luckorna, har magistraten beslutit, att 4 till 500 träd aknlle planteras å nva icke under KO år gamla