gående Engelska jerntillverkningen!, som, fordom ringa, pu är så mångdubbelt större än vår, att der hotar uttränga oss ur verldshandeln, der endast Dannemorajernet ännu är oumbärligt för stålberedningen. Derföre kunna ock Dannemoraverkens ägare ännu taxera Engelsmännen, likasom flertalet af Svenska stångjernspatronerna förr gjorde. Men detta laxerande, till sin verkan lika med prohibi tionerna, gör att Engländarne allt mer och mer anstränga sig, för att uppfinna något surrogat för det dyr2 Öregrundsjernet, och om äfven dessa bemödanden lyckas lika väl som de förra, torde vi en idag få bebåtla allt vårt förr som oumbärfligt an I sedda stångjesn, hvadan tackjernet och malmerna sedermera få hvila osh aförkofra siga, tillika med ide deraf följande nationalförlusterna och den eniskilda fattigdomen. — 1 så fall kommer rår rike(dom på malm och forsfall att fortfara, under det latt vi sjelfve, hädanefter som hittills, bli få och fattige, just i följd af våra privilegicr. Vi ha sett, buru detta fortgått, år ifrån år; huru Engländarne, på vår bekostnad, förvärfvat efantiiga rikedomar gerom industrill friket; vi ha sett huru de tvingats att af sina dåliga jernmalmer bereda gedt jern, och vi ha dock ej vågat följa deras förbättringsoch föratorings-exempel. Tvertom hafva vi stundom än bårdare åtdragit banden och förlamat oss selfve. Nu se vi huru Norrmän och Ryssar utvidga deras rörelse. Vi höra till ech med huru vi hotes med cöfverrumplinga från Ostindien och Amerika, hvarest firnes både jernmalm och skogar i mängd. äfvensom mägtiga stenkolslager i närheten af maimbergen, och hvarest man redan är betänkt på derss tillgedogörande. Det oaktadt våga vi ej ett, medan tid är, öfvergå till ett förnuftigsre system, realisera en större del f våra malmförråder och i tid utvidga våra få handelsförbindelser, för att således skeffe oss något mera välstånd, kraft ech belåtenhet. — Det ser verkligen ut som hvilade ett probibitift missöde öfver vårt fosterland. hvilket, framför många andra, behöfver just frihet till att motarbe:a klimatets hårdhet. Att engelska valsverksägarne skulle kunna uppköpa och förädla allt svenskt tackjern, till mehn för våra stångjerrspatroner, är ett bestämdt misstag; ty engelska tackjernspreducenterna måste ju bli de svenskas medtäflare i att sänka priset på den svenska råvaran, som dessutom måste, för Engelsmännen, belastas med exporttull bär, frakt till England och importtull derstädes, enär det ej bör förmoda3 att Engländarne skulle, genom tullfrihet för det svenska tackjernet, höja dess pris, samt nedtrycka det engelskas värde, och således skada Ergländarne. Tvertom: det måste ju bli deras intresse, att sänka priset just på det svenska tackjernet, och med hvarje minskad Rdr pr skeppund svenskt tackjern ökas ju möjligheten för svenska jernverkspatronerna, att täfla med Englands puddlare, hvilkas arbetskestnad ej lärer vara så ringa, som Hr X. uppgifvit. De i följd af laga tillåtelse gjorda försöken, att i Englånd afsätta svenskt tackjern, lära ock varit så föga uppmuntrande, att man, åtminstone ännu, ej af dem bar skäl att förutspå de svenska stångjernsverkens betryck eller undergång. Men om nu så ära, — invänder man, — hvartill tjenar då exportfriheten? — — Den tjenar till att alltid och allestådes låta allting gälla hvad det kan, och att således åstadkomma och bibehåila en nyttig täflan, hvaraf en nödvändig jemnvigt följer.