Aftonbladet – 16 augusti 1839, sida 2

Dg sta LÄ ML Sr .har sagt Förf., att den skapas af en öfre kammare? Förf:s öfre kammare måste hållamed reg. hd ME VV TOS ULL strida mot regeringens önskningar eller mot folkets. Äger förf:s adliga och byråkatiska kam. mare denna bastanta egenskap först vis å vis regeringen? Regeringen kan skicka sina embetsmän, äfven om de äro adelsmän, på fästning; hon kan afsätta och chikanera dem; hon kan, efter den tolkning som hittills blifvit gjord af prerogativet, när som helst tiliskapa och afskaffa emceeten och hela embetsverk; hon kan nästan efter behag höja eller sänka värdet af de adliga sköldebrefven, hon kan, och dertill behöfs i sanning ej mycket, uppväcka ett allmänt borgerligt krig mot den klass, som förf. behagat ställa alldeles isolerad i öfre kammaren. Hvad motstånd kan denna granna kammare göra mot folket? Adein, redan förut föremål för en bos de ofrälse stånden djupt inrotad, af konungarne med mycken flit skärpt afund, är der uppställd såsom en skottafla för en 300 gånger starkare fiende, genom hvilkas leder, vid hvarje verklig eller inbillad motgång, det ropet skallar: se det ha vi att tacka adeln för!, Söker denna, sålunda biottställda medborgarklass, — åt hvars förtjenster vi i öfrigt göra lika mycken rättvisa som förf. — bålla sig såsom alla opinionens underdåniga att skilja sig från den henne påhäftade byråkratien, så mycket värre; denna sista klass, obeskrifligt lam, när frågan är att gagna, har tusende utvägar att skada. Förf:s tal om harmoni är en fras. Om harmoni ej finns mellan regering och felk, hvem eller med folket, eller så godt sig göra later fjeska för båda; ialla tre händelserme är dess fall oundvikligt,foch på sin höjd kan den, en tid uppeväderflöjel, en bild af en verklig pärskammare. Ofre kammarens nödvändighet i allmänhet, och Nordamerikas m. fl. exempel, aåsom bevis för denna nödvändighet, vilja vi här ej vidare vidröra, än med den erinran, att ett tvikammarsystem, sådant, som Nordamerikas, är något helt annat, än hvad tvåkammarsystemets anhängare hos oss vilja bafva. Båda kamrarna tillsättas i Förenta Staterna genom val, utan att hvarken regeringens nåd eller några exklusiva privilegier eller annat, kn personlig förtjenst, gör någon medlem deraf framför andra berättigad. I vissa mindre omständigheter har Förf. visserligen erinrat sig åtskilliga, länge insedda brister och oerganisationsfel; skada blott, att han med en vacker, refererande förmåga helt och hållet saknar den organiserande. Ait ställa regeringen i direkt kommunikation med nationens ombud, är säkert i Sverge, liksom på många andra ställen, rätt. Men att regeringens ledamöter under brinnande riksdag skola passa upp i två kamrar och måhända ett par dussin utskott, är nog mycket begärdt. Så är det ock enfaldigt, att föreslå detta såsom ett medel mot korruption; att bibehålla det ofelbara vehiklet för korruption, ståndsfördelningen, och sedan silva regeringen ett förstärkt och utomoerdentigt inflytande, först genom bela byräkratiens ördelning inom stånden, och sedan genom makjen att kreera utskotten, samt att inom repre;entationens alla afdelningar distribuera ett eler två dussin, till första och sista ordet Ebeättigade agenter, förefaller oss nästan som ett örslag, att låta hignaden krirg gärdet ligga :ere, och sedan ditleda en väg, för att afhålla hägn. Vid alla dessa förslag till små förändringar mekanismen gäller dessutom en anmärkning, om torde komma en och annan yngre förslagsnakare till nytta. När man ännu är barn och ör sina första försök att ordna debatiterande örsamlingar, så råkar man af lätt begripliga käl ut för det misstaget att taga formen eller !ekanismen för sjelfva väsendet. Men ställer na bänkar i prydlig ordning, numererar platrna, blandar, sitt folk genom lottning,, diribuerar relerna på förband, och föreskrifver var och en att gifva snabba och riktiga replier, med ett ord, man arrangerar parlamentet m en lackasterskola, ochrjuter den glädjen, t allt cgår som ett urverk, — på papperet. I rkligbeten förekommer likväl, som man vet, I oändlig mängd, ovuppbörligt varierande kasus, m aldrig kunna med fullkomlig noggrannhet cutses, och det är derföre ett stort fel, en stor ist i organisation att så förena stadgarne för det sendtliga, med dem för det tillfälliga, att de rra bindas af de sednare — Detta är felet mad