Aftonbladet – 15 augusti 1839, sida 2

— Hvad tiderna ändå förärdra sig både Å Istad och land, ja till och med i skogen! Fordom hvimlade Kungliga parker af kronhjortar och vildsvin; och deias jagande utgjorde, som der heter i Friskytten, cott nöje för Furstar, för män och för hjeltar,. bade de jagade och de jagande bestodu den tiden af chögdjur,. Numera utgöra korrektionister och lösa qviniolk villebradet, som egentligen sökes inom dessa agehäg. I natt har åter en jagt efier sådart löst folk ägt rum på Djurgården. Jagtsällskapet bestod af polisoch jägeribetjening, biträdde af åtskillige borgare och tjenstemän, dels till häst, dels tul fots, och omkring 30 personer, samt vid pass häliten deraf qvirfolk, uppfångades, med hbvilka polisförhör seden varit anställdt till utrönande af deras vistelseort och yrke. NE — Napoleoa Bonaparte eller repudliken, kejsaredömet och de hundrade dagarna, stor historisk militärisk pjes i sju sfuielningar — se der en lysande titel på en csflisch; också voro ella platserna upptagna, då vi inträdde i Hrr Tourinaires manege, och alla åskådare tycktes med otålighet afvakta det ögonblick, då ridån upprullade. I en dal, — på något ställe i norra Italien ser ni en liten del af denna arme, som skulle blifva verldens eröfrare: historien säger väl, att den i det kritiska ögonblicket var barfota, ja snart sagdt sansculott, men Hrr Tourniaires republikaner hade både skor och snygga pantalonger. Den nye genera. len Napoleon Bonaparte kommer anspråkslös, utan svit, utan ståt, såsom han kom. Haa mörstrar sin här; man ser honom, da stormningen af bron vid Arcole afslis, sjell rycka till sig den trefärgade fenan och främst i spetsen för de sina tränga öfver bron. Andra afdelningen föreställer gamla gardets mönstring. Den napoleanska örnen har flugit opp på spetsen af den trefärgade fanan; en soldat emottager som belöning af kejsaren dess egen orden; derefter ser man fältvakten vid Austerlitz och Österrikarne exdedieras på kortare tid än rapporter derom hunno skrifvas. Afskedet vid Fontainebiau följer nu och derpå återkomsten från Elba, Napoleons dödssäng och slutligen hans apotheos. Efter denna korta exposå kunna vi icke underlåta att rekommendera denna pjes för dess tablåer, som äro ganska väl arrangerade. Hr B. Tourniaire, som utförde Napoleons roll, vann bifall så väl för sin frappanta maskering, som sitt spel. Man kunde endast anmärka, att han talade något för ligt, (Napoleon sjelf hade säkert talat så, att intet ord gått förloradt för åböraren) äfvensom att han vid återkomsten från Elba borde visat mera liflighet. För att göra större effekt hade man äfven från Carlberg anskaffat sig de små malmkanonerna; vi tro likväl, att de utan saknad kunnat undvaras, isynnerhet som den inskränkta lokalen ieke lemnade någon plats för deras begagnande. Napoleon skulle troligen icke placerat siit artilleri så der i en dal djupt under valplatsens niveau. — Den förut af oss omtalta Spanska dansösen, Sennhora Romanini, fortfar att genom sin utordentliga skickligher locka fulla hus i Hr Gautiers cirkus. Någonting mera förvånande än bennes dans på ståltråds-lina kan man också ej se. Det behag, hvarmed hon der återger de svåraste attilyder, och bennes förmåga att balansera, öfverträffar troligen allt, hvad man bittills sett i den vägen, och hennes pss på den smala tråden kunna nära nog jemföras med hvad man sett de skickligaste dansöser utföra på golfvet. Hvad som isynnerhet gör furore, är dock hennes förmåga att blisa på ett valdborn, under det hon endast balanserar det på munnen, utan alt hålla deri med händerna.