Aftonbladet – 13 augusti 1839, sida 3

ka In DVI VI ISUUTL hån Aadahel VL UTL Ni ska lurendrejeriet. Frankrike behöfver ingenting mer än den främmande industriens medtäflan och råämnenas fria införsel, för att, som fabriksstat, intaga den plats, som det längesedan bordt äga. Man beundrade på expositionen praktfulla mattor, bestämda för Lord Greys salong; men i Paris är en matta ännu en lyxartikel, som blott få kunna tillåta sig, emedan tullsystemet alltför mycket fördyrar ullen. Man hade trott sig i Frankrike kunna befordra isynnerhet den fina ullproduktionen, genom en tull af 353 procent (nyligen nedsatt till 22) af värdet, men följden blef, att hon snarare afän tilltog, ty. då man på samma gång omåttligt beskattade kreaturs-införseln, och således uppdref köttpriserna, så gjorde man det till fårägarens intresse, att uppföda grofva landtfår för slagtarnes behof, i stället för finare till klippning. I England har men nedsatt införselstullen på ull af allt slags finhet, från 42 pence på skålpundet till en, och fårafveln har derigenom för ingen del lidit, emedan äfven der, i anseende till lifsmedlens dyrhet, köttet är hufvudsaken, och prisen på den Engelska landt-ullen har till och med stigit i bredd med den ökade införseln, emedan man blandar den med den fina Tyska och Australiska, och sålunda använder den till kläden af en qvalitet, hvartill den icke kunde nyttjas ensam. Införseln till England af främmande ull utgör mer än 30 millioner tb, och tullen inbringar 100,000 L. St. I Frankrike är införseln endast 20 millioner, och den höga tullen inbringar staten alldeles intet, emedan den återbetalas som premier för utförda kläden, ja, många år större summer i premier utgifvas, än som influtit genom förtullning. Likadant var resultatet af boskapstullen: då man under restaurationen förhöjde införselafgiften på en oxe från 3 till 53 francs, trodde man sig derigenom befordra boskapsskötseln, men följden blef endast, ait man minskade köttkonsumtionen. Den är för närvarande i Paris mindre än innan den första revolutionen, och aftager med hvarje år. Importen af beskap, som för det vestra och norra Frankrike är ett oundgängligt behof, förblef sig lik, men köttpriserna stego öfverallt så mycket, att tullen ingenting annat är än en beskattning, som man uppbär af konsumenten till förmån för boskapsägarne. Desse2 sistnämndes vinst bar visserligen betydligt ökats, men deras antal deremot för ingen del, hvilket häsflyter från många samverkande orsaker, men i alla fall bevisar, att den inre konkurrensen icke är tillräcklig. Detta är så tydligt, att tull-administrationen, som man icke kan anklaga för någon serdeles benägenhet för handelsfrihet, likväl insett det och redan för fem år sedan projekterat att nedsätta tullen till hälften; boskaps-ägarne hafva likväl förstått hindra det. Frankrikes ställning som fabriksstat är imedlertid sådan, att detta anti-kommerciella system ej mer kan upprätthållas. Dess inre marknad är ej längre tillräcklig; det måste år från år alltmer och mer söka utländska köpare, och sålunda måste Frankrike ändra sitt tullsystem, ty man kan ej sälja utan att köpa. Det är visserligen intet lätt problem ätt ändra ett system, som blifvit uppbygdt med så mycken konst och fortsatt med så mycken kunskap och ihärdighet, samt derigenom blifvit grunden för all inhemsk industri, ty sådant måste sko iikformigt och på en gång i alla delar, i trots af en tallös opposition, och deriemte med fuilkomlig sakkännedom, moderation och kraft. Det är ett problem, till hvars lösning endast nödvärdigheten kan gifva erforderligt mod, men denna nödvändighet blir med hvarje år mera tvirgande. Den förlögenhet, hvari sockertariffen salt regeringen, och som blir ständigt större och brydsammare, emedan hela Fransyska po-; litiken deri hvilar på en tvungen ech onaturlig basis, innebär en skarp läxa äfver prohibitiv-systemets följder. Hade man icke helt och hållet utestängt det främmande kolonial-sockret från den Fransyska konsumtionen, så skulle icke kolonierna uppoffrat hela sin kultur för denra enda vara: man skulle icke bafva nedlagt millioner på hvitbetssockerfabriker, på på ställen, der de endast kurna bestå med tilihjelp af den böga tuilen; sjöstäderna skulle ej klaga öfver sitt lidande och finanserna skulle a