Aftonbladet – 10 augusti 1839, sida 1

Den skaft af Hr Grefve Carl Henrik Anekarsvärd, hvarom vi nämnde i gårdogsbladet, meddelas här nedanföre, och är af följande lydelse: a Ett särdeles oblidt ödesyves vara vissa menniskor och deribland mig förvaradt, att ej, såsom andra, få tillgodonjuta privatlifvets frikallelse ifrån den offentliga granskningen, oaktadtlagöfverträdelser eller sedeslöshet icke påkallat den, hvi!ket jag ock hoppas med mig aldiig varit bändelsen. Det torde icke med skäl böra mig mer än andra förnekas, att, utan äfventyr af den offentliga bädelsen, inom mitt eget hus, vid mitt eget bord få föreslå rågra skålar. Jog känner sannerligen icke på hval grund jag, mindre än andra, ej öger rättigbet att uti mitt sofrum på Carlslund ömsa liunej, utan att någon offentlighetens organ skall öga befogenhet, att inför allmänheten uti tryck be-krifva, buru jag vid tills fället ser ut på kroppen. Jag vet icke hvad som tillstädjer tredje man, att utar åsidosättans de af bhederskänslan trycka hvad han hört en annan berätta, att ännu en annan sagt vara yttradt af ännu en annan, under något enskildt samtal med eller hos mig, inom min boning uti Steckbolm. Pet har likväl redan langt för detta visat sig, alt protesterna ifrån min sida emot förbiseendet al mina medborgerliga rättigheter i sådant hänseende endast ådragit mig de mest förnärmende anspeglinger på mitt sinnella; de osannfärdigaste beskyllningar för handlingssätt, de skamlösaste tillmälen utaf hvarjebarde slag, sauningen att säga, utan att jag dervid varseblifvit den ringaste förlust för mig af medborgerligt 2nseende, eller af sådane vän skopliga förhållanden och sällsk:p-förbindelser, vid bvilka jag fister något verkligt värde. Jag her deremot erfarit ett smickrinde. deltagande, särdeles inom de borgerliga klasserna; och då jag i detta ämne, af händelserne föranledd, lemnar lopp ät pennan, kan jag icke neka mig att offentligen vpprigtigt tacka för hvarje hetydel sefull handiryckning, jag af mårgen, med mig! föga bekant person fick emottsga, under det mitt namn och rykte uti ett tid: ingsblad smädades som värs:l eburu sanningsfullt äfven måste medgilvas, att bhbelackaren vid samma tid, och sedan, egde tillfredsställelsen att skrapa sin vördnadsfulla fot inom en och annan så kallad förnäm salong, uti bvilken jog natu:ligtvis ej sedan satt min fot. Smärtan och lidandet af en angripen heder, och af emutskastningen emot ett oförvilligt medborgerligt rykte erfsras lifligare i samma min, som man vet med sig sjelf, att anledningen till anfallen ej varit, eller kunnat vara annan, än olika åsigter i afseende å? fordringarna för allmänt väl. Hvarje skymt afdeltagande, om också icke för den sårade, utsn endast som förtrytelse öfver det smutsiga i anfallet, EE NIA AR AA AE AR