Aftonbladet – 8 augusti 1839, sida 3

som med skäl kunde göra Tasso och Ariosto ran gen stridig. Han blef sitt folks glädje och stolthet ännu påminner sig Portugisarn hans nam! med förtjusning, såsom den, hvilken hufvud sakligen har spridt dess folks ära öfver Europa Den sjunkna nationen drager ännu sina minnen lifsluft, i politiskt afseende, från Indiens eröf ring, i litterärt åter från den glans, Luis d Camoöns, vidtberömda namn spridt öfver Tajo: stränder. Denna glans har också bibehållit si; ända intill våra tider; sjelfva den lemligen oro. mantiska Voltaire inrymde Camoäöns ett värdig rum bredvid Italiens och Spaniens ypperst: skalder — blott med den lilla skolmästarorrer i Mmargine, att han sammanvblandat hbednisk mytologi med kristendom, och att Vasco d Gama gör en alitför lärd resebeskrifning inför konungen i Melinda. Men hvad Venus och Baechus angår, så kunna de väl vara så goda till ett poetiskt machineri, som någonting annat, då frågan blott var, att få personifikationer för ödets förhinder och Portugisarnas lycka och hjeltekraft, och hvaå Gamas resebeskrifning beträffar, så tror Ref., att den feniciska Dido begrep lika så litet af de äfventyr, Eneas med vederbörlig inspäekning af grekisk mytologi berättade för benne, som någonsin Negerkonungen af Gamas. Verkliga hufvudpersonerna äro skalden, som interlokutör, och publiken, som åbörare. Imedlertid fortsatte Camoöns sin litterära rund ända till norra Europa; med adertonde seklets början erhöll han borgarrätt i det bildade Tyskland, och nu söker han äfven, ledd af tvenne skikliga introduktörer, burskap hos oss, som vi hoppas, hjertligt välkomnad af hvarje vitterhetsälskare. Då Ref. så väl, som pluraliteten bland oss — äro obekanta med Portugisiskam, och endast i förväg känner Camoöas af franska och tyska efterbildningar, kan han naturligtvis ej fullkomligt kontrollera öfversättarens trohet mot sitt original. Men den värma, hvarmed han omfattat sin författare, den talang, hvarmed han behandlat språket och den makt, han har öfver versformen, talar till hans förmän, och läsaren finner sig ovilkerligt af sin fantasi flyttad till Portugal och Indien; utan att märka något synnerligt hinder af nordiska idiomens stränghet. Den, som känner, hvad konst och talang erfordras, att öfverflytta det sydliga Ottave Rime, vida svårare än hexametern, till oss, skall hålla författaren räkning, för att, med lätthet, talang och all aktning för modersmilets genius, hafva löst sin uppgift. Vi välja, såsom prof, några versar ur den så allmänt såsom ett mästarstycke prisade Camoönska episoden, om den af sin kungliga svärfar dödade Inez de Castro (sid. 446), och vi förmoda, att Läsaren skall finna det öfriga jemngodt. De hemska bödlarna den arma föra För konungen. som rörd till miskund blifver; Men folkets vilda rop han måste höra, De fordra hennes död med ökad ifver, Nu med en röst, som kunde klippan röra, Sitt qvaluppfyllda bjerta luft hon gifver: Blott på sin prins och sina barn hon tänker, På eget öde ej en blick hen sänker. De milda ögon, hvari tårar bäfva, Mot himlen, ren som de, den arma höjde; Hon sina händer mäztade ej häfva, Ty tunga bojor dem mot jorden böjde. Kring hennes söner sorgsna tankar sväfva, Dess hela själ vid deras öde dröjde. De arma små! — att så sin moder mista! — Nu vänd till kungen körs hon så utbrista O u! hvem Gud ett menskohjerta gifvit, Om menskligt är, att mörda värnlös qvinna, För det hon dyrbar för den furste blifvit , Som henhbes kärlek vetat så att vinna — Låt dessa små, som intet ondt bedrifvit, Då jag är död, ett skyddsvärn i dig finna, För deras skull, för min skull dig förbarma! Hör oskulden, den talar för oss arma. BLANDADE ÄMNEN.