Me Affe SÄVBYTf BES PvE S I Med all aktning för vår vördade chefs åsigte kunna vi dock denna gången icke dela dem, oc utbedja oss i djupaste underdånighet, att inf Eders Kongl. Maj:t få nåden framföra våra ski dertill. Med kännedom af hvad Eders Kongl. Maj:ts nådig förordningar i thy fall innehålla, kan det ej nekas, at renovatiensarbetet afser endasttvenus ändamål: 4: tryggandet af enmskilde personers, korporationer och Kongl. Maj:ts och kronans höga jordägande rätt samt 2:o fullkemnandet af Rikets Statistik oc Geografiska kartverk. Att dessa ändamål icke rö ra oss mer, än hvarje annan individ i samhället är utan tvifvel; och, em det vidare är solklart oc billigt, att den, som vill ändamålet, bör tillsläpp: medlen, — den, som har nyttan, vidkännas uppoff tingen, så är väl ingenting orimligare, än att mar likväl tror sig äga rätt, att, utan ersättning, an: vända våra krafter för ofvannämnde ändamåls vinnande, — en orimlighet än mer i ögenen fallande, om man till ett öfverflöd af bevisning vidare besinnar att de flere jordägare, som i skifteslag finnas, tillsamman. kunna draga en för deras säkerhet anbefalld åtgärd lättare, än den ensamme tjensteman: nen. 3 Vi hafva nu bevist, att efter billighetens lagai tungan af renovationen icke bör drabba oss, och Corollarium. af det anförda innehåller belt natur: ligt, att jordägare böra båra densamma; men vi tro ess äfven kunna underdånigast visa, att allmär civillag lika litet ålägger oss renovationens verkställande för intet, och detta till heder åt en afvå. ra gammaldags ärliga domarereglor: Thet Rätt och Skäl icke är, thet kan icke häller vara Lagh. Förmodligen skall man invända, att vi hafva praxis emot oss och att renovationen är ett vårt tjensteåliggande, af lika natur med domares m. fl. tjenstemäns; men dervid påminna viunderdånigast, att en vana är ingen lag, — att vazan, uppkommen i en tid, då: Landtmätare, (som förr var fallet med al!la;; hade lön, och stödd på denna, billigtvis borde upphöra, då lönen, (såsom i sednare tider händt) fråntagits: dem, ochändteligen, att sistnämnde supposition är orimlig, icke blott derföre, att de nämnde tjenstemännen hafva löner och boställen af staten, och således mer än en vanlig medborgares förbindelser till henne. — Desse förbindelser, hvad renovationen angår, dock icke utsträckta längre än till en enkel renskrifning af protokoller, gjord af hvem som bä!st för en ringa penning, — utan äfven derföro2, att vi, som sakna löner och bohemman och dermed föliande skyldigheter, likväl få vidkännas dessa sednare i ännu högre mått, så till. vida, som vi anses förbundne till renskrifning både af protokoller och de mera tidsödande beskrifningarne, — de sednare. redan ett onus mera och derutöfver kartritning, — denna utförbar endast af män i yrket och således ganska kostsam eller tidsödande. Väl är det en sanning, att 45 af Landtmäteri instruktionen ålägger oss renovera alla de kartor och handlingar, vi årligen upprätta; men för intet? Det är ej stadgadt ech blir ej en följd af nämnde lagrum; ty, em så vore, så emedan högstberörde instruktion på samma. sätt innehåller föreskrifter om alla våra äligganden, skulle jämväl dessa göras för intet, hvilket lyckligtvis är orimligt och dessutom bestämdt mniotsäges af Kongl. Landtmäteori taxan samt 46 Kap. Kengl Skiftesstadgan. Vår vördade chef har medgiltvit, att bokstaflig föreskrift, det renovationen skall göras för intet, saknase. Mvad behöfves väl mer? I lag skulle väl ett så svårt, hundradetals tjenstemän rörande åliggande vara tydligt bestämdt, — icke målet för en alltid osäker tydning. Och denna tydning sedan! Må E. K. M. nådiga vishet afgöra dess rig.ighet. ÖfverDirektörsEmbetet bar ansett renova.ionen böra göras för intet, derföre att vid icke ullgörande deraf sådant medförer pekuniär ersättningsskyldighet. Nå väl; hvarföre draga den ör oss menligaste slutsatsen, då en annan, fullt ut ;å naturlig finnes, eller att man skall ersätta unierlåten renovation, emedan man för dess utgörande vid förrättnings afslutands beräknat och upptapit arfvode, i fall sådant, — och derom är ju tvistefrågan — är författningens afsigt, hvilket vi de;to helldre tro, som efter all rättsgruad och sjelfva det begrepp, ordet innefattar, ersättning ej kan frågakomma, der intet är uppburet. ÖfverDirektörsEmbetet synes lägga vigt deruppå, ett publika renavatiener äre en tjensteskyldighet? Nå väll tjensteskyldigheter äro alla våra tillgöranden; men äterigen, hvem kan väl rimligtvis påstå dem för intet böra göras? Kongl. Landtmäteri-Instruktionen hvarken binder eller löser. Sådant tillvör Kongl. Landtmäteri-taxan. Granske vi denna, så finnes uti 6, 10 . S. med oförtydbar noggranhet bestämdt, hvad för mätnings , taxeringsoch delningsarfvodena åligger oss uträtta, och att renovationen derunder icke vidare inbegripes, än hvad åtgående papper vidkommer. Att det obefintliga stadgandet icks kan räknas till redaktionsfel, vinner stöd deraf, att det ej finnes i någon föregående förordning. Och ett sådant decennier igenom bestående redaktionsfol; bekännelsen deraf sku!le skaka tron på både tagars och lagstiftares duglighet. Ja, den bekännelsen är, såsom biott förmodad, redan en förnärmelse, och vi inse aldrig möjligheten deraf. Då ofvannämnde icke äro bindande för oss, så återstår endast, (ty amdre äre icke hit tillämplige, 42 och -44 SS Kongl. Landtmä!eri-taxan, hvarest grunden för lösen af kartor och bandlingar är oifven. Mon iemväl här söker man förgäfves för