Aftonbladet – 5 augusti 1839, sida 2

HUHUGC föltulala ImINCU DIDCHAllenuct al Stina grundsatser — det är naturligt, att ett arbete från en så bemärkt person, i ett ämne af förevarande beskaffenhet, skall med begärlighet skärskådas, och det är derföre vi främst fästa oss dervid, bland alla de i år utkomna förslag, för bvilka det åligger tidningarna, att närmare redogöra, innan riksdagen kommer. Alia hittills utkomna representationsförslag indela sig, som man vet, i två bhufvudklasser, både i frågan om sielfva representantvalen och representanternas fördelning. I förra hänseendet utgör ståndselementernas bibehållande eller förkastande, såsom grund för valen, den bestämmande gränsskilnaden; i det sednare dela förslagen sig imellan en eller två kamrar. (Med kammare plägar man icke precist förstå, att representanterne alltid sitta på ett rum, — de kunna äfven vara fördelte på afdelningar — utan att de äro valde efter samma princip). Friberre Sprengtportens förslag tillhör såsom vi längre ned fa se, de båda förstnämnda af de här uppräknade kategorierna. Efter några preliminära reflexioner om statens bestämmelse i allmänbet, betraktar författaren det skandinaviska statsförbundet serskildt ifrån denna synpunkt, och finner, att det icke kan föresätta sig ett vackrare mål, än om det antages, att detta förbund mellan nationer, hvilka för mer än åtta sekler tillbaka till Britannien öfverförde flere af grunddragen till den fria samhällsordning, som under tidernas längd för England och bela menskligheten burit så herrliga frukter, och hvaraf den ena för sekler sedan befästade reformationen, är af Försynen bestämdt att upprätthålla frihet och upplysning i deras ädlaste bemärkelse uti Norden.a En sådan verksamhet, grundad i folklynne, på erkända rättigheter, och stödjande sig på de obestridliga elementer till sjelfbestånd, som förbundet inom sig äger, såvida dess krafter rätt ordnas, anser förf. alltid ekola förvärfva detsamma mer än erkänsla af de nationer, som styras efter fria statsförfattningar, och äfven aktning af dem, som ännu sakna dessa, samt blifva af en stor betydelse i mensklighetens framtida utvecklings historia. Att denna bana skulle kunna med framgång beträdas eller fortsättas utom en reform i Sverges inre samhällsförhållanden, anser Frih. imedlertid acföga att hoppas.. 4809 års Regerirgsform har väl tillerkänt Svenska folket i fulit mått de flesta af de rättigheter, och deribland förnämligast tryckfriheten, som äro oskiljaktiga från en fri samhällserdning, men tillika uppdragit en theori för den ministeriella ansvarigheten (vid bestämmandet af Konungens rådgifrares reservationsrätt), som man hittills förgäfves bemödat sig att förlika med de monarkiskt-konstitutione!la grundsatserna, hvilka, med afseende så väl å thronens helgd, som å undersåtarnes frihet, uppställa den fordran, att alltid någon embetsman må finnas, som stannar i ansvarighet för regeringsmaktens beslut, då deremot StatsRådens eller föredragandens ansvar nu endast är eller åtminstone ansetts vara vilkorligt. Tankan på hebofvet af ett verkligt konstitutionelt statsskick synes således först hafva ledt förf. till tanken på behofvet af en representations-förändring, eburu han gjort den sednare till en afdelning för sig. Att frågan (neml. om tillvägabringande af en verklig ministeriel ansvarighet) i theorien upplöses derigenom, att en bestämd ansvarighet öfverflyttas på kontrasignanten, kan, säger författaren, icke nekas; men han tviflar, huruvida detta är en grund, som allevast förmår emotstå tidens inflytande. Han erinrar härvid, catt det finnes garantier, asom icke kunna umbäras i någon statsförfattning, cinskränkt eller oinskränkt, och dessa äro de, som aligga i de oföränderliga begreppen om statsmannaaförstånd och statsmanna-ståndaktighet, eller med candra ord: den fritt och sjelfvilligt erkända sananingen, att reservationer mot regerings-grundsatserna icke kunna hänföras till den klass af rådaslag, som i längden befordra ett rikes sannskyladiga nytte. — (Dessa få ord innefatta en ganska lämplig förklaring, hvi!ken borde stå såsom not vid 107 i Regeringsformen). Vi lemna för tillfället förf:s skildring på det närvarande representstionssättets brister, som utrymmet kanske en anran dag tillåter oss meddela, och öfverga till det positiva af hans arbete. I valet mellan de tvenne utvägar, som erbjuda sig för en samhällsreform, nemligen ait antingen hemta beståndsdelarne ur tankans och den allmänna erfarenhetens område allena, eiler att låta reformen utveckla sig ur bestående förhållanden, anser förf. det förra sättet icke vara att ohetingadt förkasta, emedan roan sett, att asamhällsförfattningar uppslilt och slagit rot, chvika ieke baft annat tirsprung. ön någon utärkt mans tenkeförmåca, eller som rent af