Aftonbladet – 1 augusti 1839, sida 2

ting? Vissa, som lefva al förskräckelse, vilja åt asystemet ge en odiös, personlig betydelse; de öfrige hålla ganska tyst med sin tydning. Mot den personliga tydningen tyckas dock åtskilliga iakttagelser strida, dem man icke kan afvisa, då saken nogare betraktas. Vore det person, så skulle väl denna vara sig lik öfver allt; men så visar den sig icke. Eller kanske är förhållandet sådant, att den icke kan visa sig lika öfver allt? Är det nu blott förmågan, men icke viljan, som tryter; så får man dock medgifva, att csystemet i alla fall har flera ingredientier än em personlighet, eller rättare, att det kunde styras och hämmas, i fall andra personligheter icke vore nollor. Härmed vare imedlertid icke sagdt, att det ena får afräknas på det andra. Tvertom, etsi desuit vises, tamen est . . . . nda voluntas, och det i lika rikt mått som om voluntas kunde genomdrifvas. Huru kommer det, att allting går på helt annat sätt i Sverige och i Norrige? Kommer det af omöjligheten att i Sverige få sådant folk som i Norrige? eller af omöjligheten att i Norrige få sådant folk som i Sverige? Hvar är det, som personligheten vill? hvar är det, som hon måste? Det konstitutionella styrelseskickets grundfiktion bjuder, att vi icke få besvara deuna fråga. Likgiltig dr hon väl icke, emedan hon innebär svar på en annan fråga; men den måste vi synas anse likgiltig. Under en gammal konstitutionel författning är hon det verkligen. Besynnerligtvis handlar den unga Norska konstitutionaliteten så, som vore hon äldre är den gamla Svenska. Men Norrige är icke välsignadt med en kast, hvarom par pråference kan sägas, att den cingenting lär och ingenting glömmer; och Norrige kan således snart komma i åtnjutande af en gång vunna förbättringar, då vi deremot, sedan de äro erkända och beslutna, måste kämpa samma kamp om igen, om vi vilja se någon frukt af erkännandet och beslutet. Ord och löften fås ofta temligen lätt; men försök icke att begära deras uppfyllande, så är ni en revolutionär. Sålunda är beslutet och lofvadt i grundlagen, att till embeten, lika väl höga som låga, skall väljas den högsta skicklighet och dughghet, utan afseende på börd och stånd. Norrmän och andra främlingar måste således förmeda, att de, som bekläda de högsta platserna i staten, äro urvalet af Sveriges upplysning, duglighet, ära; och de måste tillika föreställa sig, att dessa egenskaper finnas nästan uteslutande hos den höga adelen. Visserligen företes några exempel äfven af ofrälse talanger, som blifvit framdragne, t. ex. en Eveiius, en Nerman; men först och främst äro dessa utomordeniliga karakterer och talanger ganska få, och sedan hafva de endast efter långt arbete och stränga prof uppstigit. Det är blott sådana vanbördiga män, som kunna heppas att stiga bastigt och högt; den öfriga stora mängder får stadna beskedligt, der hon står, åtminstone tills hon grånat. Då fråga är att med ett steg klifva från vice Häradsböfding till Justitieoch oförtöfvadt till Statsråd — från ung Assessor till Landshöfding — från Ryttmästare till Ofverståtbållare eller Statsråd — fråm Kopist till Lagman —; då är det dock icke de ofrälse, som det gäller. Hr Evelius blef väl Justitieråd omedelbart från Bankokommissarie och Hr Nerman Jusiitiekensler direkte från Häradshöfding; men de voro åtminstone äldre män och försökta i diverse, De voro sällsynta och förvånande undantag, då deremot regeln är, att de till företräden födde skola njuta sin bördsrätt till gode, utan att behöfva vänta och arbeta och trögla. Detta är systemet i Sverige; alla öfriga Systemer äro ej annat än utvecklirgar af detta. Man beskyller ess Svenskar att vara oförröjda och afundsamma; men en mera oförtjent beskyllning kan icke finnas. Vi äro röjda med systemet, blott det icke går, som man säger, allt för rasande. Då en ung telning af den ädla stammen sålunda hoppar förbi gråinade embetsmän och ett tu tre ställer sig på embetshierarkiens högsta trappsteg, der han sedar spelar beskyddare åt landets vetenskapsmän och talanger, så låta vi oss nöja och äro nästan förtjuste, blott vi kunna säga: det är ändock en ärlig och rask karl; han bar ändock ett rätt godt hufvud, och blott ban får lära könna affärerna, kan han blifva dugtig. Detta torftiga beröm för egenskaper, som icke skulle lyfta en pr JE 2 Alar Itnan4g A44 Amda fraAaNTLa