Aftonbladet – 24 juli 1839, sida 4

sjelfva salen. Härstädes år eljest platsen för pesidentstolen och talaretribunen. Framför de anklagade sitte, åt salen till, deras advokater, på det aätter, alt de båda Jästt kuoma samtala med hvarandra, hvilket vid sådana offentliga rättegångar ofia är al stor vigt, ty icke sällan händer det, ell en i rättan tid gjord invändniag framställer en tiltnesutsago i ett helt annat ljus, och juss derföre är kanbända mången främling intagen emot denna procedur, i synnerkes om han ieke vet eller icke ger akt på, ast den noggrannaste undersökning, det so:gfalligaste förbör bar föregått den offentliga precesien, och att ett trickt exemplar af ransakningen ligger framför hvarje pär, samt att den således endast är en lefvande utveckling af förfarandet och en exposition deraf till allmänheten: kunskap. Desse revolutionärernes advokater behandla också signe klienter med en uppmärksamhet och ett nit, som om fråga vore om deras eget bufrud. De äro klädde, som de tyske protestantiske presterne, i eit slags svarta koftarer och bära likt duvssa höga sammetsmoössor. En smal gång — ty vägen är tång — skiljer desse advokater från pärernes första balfcirkelbänk. Midtför balfcirkeln, der rummet är rågot större, ställes vittne:, med ansiglet sändt åt pärerne, samt ryggen åt de avkligade och advokaterne, ech det är alltid en drama isk memang, när vittnet talat ut och kansleren repar: tiltne, vänd er om! -anklagade stig upp! — vittne, känner ni igen dem der eiler ihland desse någon?a Vittnet står imellsn en greflier ech en huisier. Den förre, som har fiamför sig ett litet bord med särifdon, uppteknar gerast det vigtigeste af hvad villnet yttrat och har en ve klig svår befatining. Månget vittne är skyggt, tvekande och förlåget inför den förnäma församlingen; mången har också en svag röst och slutligen är just icke hvarje Fransos en talare, med ett ord: greMern måste i ögonblicket med hög röst upprepa bela utsagan, i fall vittnet icke alltid kunnat tydligt för si ås. Til! höger från nichen, vid första pärsbänkens flygel, sitter på en upphöjning presidexten, kanslern Pasquier; på venstra flyge:m sitta de tre embetsmän, som representera regeringen, alla tre i cha;lakansssantlar. Pesquier är en bedagad man, och är dessutem så svagsynt, att ban måsie nyttja tvenne slags ögonvapen, både glasögon och lurgnette, för anklagelseakten och för de ankiagade, men hear för öfrigt mycken presidentsrutin och makt öfver osdet. Hans organ är utmattad genom den dagliga ansträngningen och nekar honom stugdem sin tjerst. Pärerne, bland hvilka finnas mänga giktkrämpige och utlefvade, visa likväl i allmänhet mycken uppmärksamhet och i otydliga fall gör än den ere, än den andre en fiåga. Ati ea och annan af herra:ne såka att siumra in under de långslapiga vwittnesförbören ch dervid sofsa bort en viglig oms.ändigket, får ej förnekas. Hvem kan kämpa mot naturen! Men i ellmäshet har domstolen ett värdigt utseende. Pårerses uniform, blå frack med guldbroderi, ech de erdnar, hvarmed de fleste äro prydde, ge det heia dessutom en viss bögtidlighet. Men öfverhufvud taga Fransmännea icke notis om någon högtidlighet; de finna sig geBnerade deraf, och störa den gtnem sit! fria, otyungna väsen aBland de anklagade är Barbes den, som ger hela processen ton och fårg. All nyfikenhet och allt deltagande fästa sig vid honom, aila biicka en dastefter honom och hela hans hullning svarar deremot, Han är en vacker, välvaxt man. Hans ansigte röjer i fasta, stränga drag detta stolta allvar, som alltid ger intryck. Afven de, sem icke dela hans politiska åsigter, säga likväl öppet: Cest un homme forin, och man vet hvilken aktning hvar och en i Frankrike hyser för denna karaktersegenskap, Den endre personen af betydenhet, Martin Bernard, har ett ointressant yttre. Han, liksom Barbes, ser med likgiltighet på de öfrige och deras bemödanden att slingra sig lösa, såsom på verktyg, hvilka man nyttjat och utnött. Bland dem utmärker sig likväl Delsade, som man, för vittnenas skull, påtvingat blusen såsom en äkta och farlig upprorets grenadier. Skenbart likgiltig, men likväl skarpt uppmärksam, lyssnar han på vittnena för att alltid gifva deras utsago en ny vändning och deri finna en påvaglig osanning. Bredevid denne revoltens lansknuekt visar sig den fullväxte och numera allvarsamma Pariser-pojken, i den unge arbetaren Lemiere, och denne pojke, sådan haa lefver och rör sig i den djerfve och näsvise Martin. Båda se ut som gossar, men hafya slagits som män, Lemiere, med hela sin impertinenta Pariser suada, men med en fullkomlig talareoch improvisatörs-talang, gör Presidenten mycket bryderi med sina träffande, ofta oangripliga repliker. Denne Martin berättar, i stället att förneka, med en alldeles otrolig fräckhet sina upprorsbedrilter såsom oskyldiga äfventyr, skrattande, munter, som om fråga endast vore, huruvida han hade mod eller ej. Han har icke ens slatat sig till något parti, han ville gå på spektaklet, då hör han skott, han är egenieligen icke mycket benägen för upproret, han drifver endast på måfå dit; men det modernt ridderliga äfventyret lockar, en kula stryker honom förbi; nu blir han uppbragt och amåste jag då icke vara med, Herr President ? frågar han helt-glädtigt. Bredvid honom sitter, en bild af dumhetens tjockhufvade olycka, dyster, orörlig och sinnesslö, ett verkligt tanklöst slagtoffer, den gamle Mialon i sin luggslitna sammetströja. Denne elöndige, som, Gud vet genom hvilken tillfällighet, genom hvilken ögonblicklig hänförelse, har kommit att deltaga i uppresningen, har långsamt och betänkligt, fruktansvärdt ärlig, lagt an på en sergeant, sigtat i flera minuter, och på stället nedskjutit honom, Det är någonting hemskt, när man betraktar denna varelse, som man skulle kunna kalla en cretin. Han sitter själiöst vegeterande på sin plats, och just honom väntar dödsdomen aldra säkrast. En sådan bänk med anklagade ger ämnen till mycket efte; sinnande. Regeringen måste söka skydda sig sjelf, men hvilket svagt skyddsmedel, att gripa och förkrossa en eller några menniskor! Verlden vill ila framåt och hvilket bedröfligt, osäkert medel är det icke, art försöka detta framilande på uppresningens, mordets väg och midt ibland den lägre hapens uppretade passiorer! Och på hvilken vacklande grund står ej detta Luxenbourgska palats, i sina