Aftonbladet – 24 juli 1839, sida 3

att Holm måtte allmänneligen efterlysas, Nvarom skriftelse skuile afgå till Öfverståthållareembetets kansli. (Forts. följer.) —— EEE (Insändt.) FRÅGAN OM EN NY ADERTONDEL. Pour mener joyeuse vie. ETT BRA MOTTO. Mod antedring af skriften: Erkebiskopen m. m. Johan Oof Wallins afskedshelsning till St. Nicolai Församling från sin graf den 49 Juli 4839; samt Församlingens ålersvar. Poem af C. F. Dahlgren Framlidue Erkebiskop Wallin utgjorde, som man vet, !,, af ett visst kollegium. Han var sålades i detta fall blott ett bråk; men döden bar nu, såsom vi säkert hoppas, bringat honom till belt tal. Heliga sferer hafva emottagit honom. Men bär nere på jorden måste alltid vara bråk; fördenskull uppstår nu den angelägna frågan, hvarest men må kunna finna en ny adertondel? Framlidne E:kebiskop Wallin var pastor i Storkyrkan i Stockholie. Efter en billig befordiingsgrund bör då hans komminister efterträda honom i det bråk han lemnat. Hvarföre skulle icka vår Dahlgren kunna tigas härtill? Vi tycka si; och vi tycka det af flera starka anledningar. Först och främst har man sig hekant, stt Dablgren alltid i den varma tiden var Wallinz potctiska ovän: buru vacker blefve då ieke en försoning, sedan den ene kallnat? Försonlighet är alltid en stor dygd; em dygden i sia utöfaing blir lätt, så mycket bättre; och huru kan väl försomingsdygden lättare och hyggligare utöfvas, än derigenom, att man intager motpartens plats, hvarvid man kommer i bästa tillfälle att gifva honom, i Talet som skall hållasa, den mention, hvilken säkrast af allt intyger fendskepens upphörande. Att mycken broderlig eller sonlig vänlighet i största hast redan inträdt emellan Hr D. och Wellins skugga, utvisante den förras goda omdöme och smak (saille hade han förut); det tycka vi ligga i den djupaste och mest glädjande dager genom Hr D:s poem: Erkebiskop Wallins Åfskedshelsning samt Församlingens Atersvar; en liten skrift, som haft det både ekonomiska och skademiska förnuftet, att träda ut i bokhandeln e. m. den 48 Juli, för att straxt des 49 — Wallinska begrafningsdagen — vara en välsmakande konfekt för allmänheten, som köper, ej mindre än för den Fulländade, hvilken måste fignas Läråt hka mycket, som pair exemple den ryktbara Adlersparreska skuggan redan glact sig åt Tegners verser, lagda skuggan i munnen med den högsta grad af sannolkhet, urskillning och sundt förnuft. Den skilnad företer sig emellan Tegnår och Dablgren blutt, att då den förre viset sitt geni genora att lita Adlersparre efter döden söga ssker, alldeles stridande imot hans kända tänkesätt under listiden; så bar deremot Diblgren icke gifvit Wallin ord, som till innehållet förneka hvad han förut velat och tänkt, men Hr D. bar visat sin dramatiska skichligbet uti, att. låta Anden, oaktadt sitt i flere repriser upprepade löfte om att orda kort, dock i all välmening tala så mycket, långtråidigt, släpigt och matt, (alldeles stridande mot Wallins framställI singssätt under lifstiden), att man dymedelst på sinnrikaste sätt får ett begrepp om den förevigades trötthet efter den nyss lemnade jordens bråk och allt eländet. Denna trötihet framställer sig i poemet så naivt, ait man mången gång är fu!lt frestad, att tro bara rena naturen, men ej konst, hafva ledt pennan. Likväl bör man noga akta sig, när man har någonting svagt framför sig, att genast bålla det för en svaghet bos författare: : det kan tvertom vara höjden af hans styrka, en förvananI de skicklighet att skildra det subj-kts tillstård, som ban later tala: och att dylist varit fallet med Hr D. här, viga vi taga för såkert i stöd af anmärkningen M 4 (sid. 27), der det först till efterveridens kunskap öfverlemnas, huruledes erkebiskopen förkylde sig i Harmoniska sällskapet, och sedan så upplysande tilögge: Tehärtill sammanstötte, att kroppen troligen var utarbetad, hvadan hans lynne de två sista vecIkorna syntes nedstämdt, stundom försöadt 0. 8. V. Ett etort skäl för He D:s antagande till svensk akademist är således, efter vår tanka, den om;ständigheten, alt han är ett vakligt srile. Hvilket ämne till herrliga bet:alt l.er får ma. icke, om man först i Markalls sömniö sa nälter (14 raden) läser början af V såvgen, der ;) den lifliga taflan uppdrages af en proce:sion, en 1 begrafningsest, eller dylikt, som en danmig seommerdag hölls för Struthios iväknin : aKring hela luften sig ett stoftmoin strfckte, Som pudrade så träd, som roso:s blid, JEn brokig skara utåt vägen räckte ff rv 4