Aftonbladet – 20 juli 1839, sida 2

tt hjerta icke finna någon känsla af sorg et-jatm r ånger. Da tala om sin sak, som om den I för ore laglig, om sina bemödanden, som om delme ke voro brottsliga, och om sina strider, somge m de ej voro gudlösa.c so! Hvilken är då denna sak, mine Herrar? ivilka äro dessa handlingar, som man här eränt och som man nästan försvarat? — Hvilka D: ro de läror, som kunnat frambringa och förgå lara dylika tilldragelser? Detta är, hvad som de är bör undersökas.c Hr generalprokuratorn genomgår nu de hemiga sällskapernas organisation, deras läror, deI as ändamål, hvilka utvecklats i Moniteur rer ublicain. Han framställer Barbes och Blan? jui som de verksammaste agenterne och chefer ) ör alla mot regeringen fientliga associationer, ki erdeles för familieassociationen, som bildat sig Je nom årstidernas samfund. co Öfvergående till de facta, som röra serskildt varje anklagad, kom han till Barbes, beskylld uy ör icke allenast uppresning, utan äfven mord. ; s 2 2 SC Han har vid den föregående ransakningen vä4, srat att svara, men inför pärskammaren erkänI. ver han allt, som lagts honom till last, i anseende till nppresniagen, försäkrande endast, att han ej mördat löjtnant Drouineau. Han, påstår sig hvarkea vara i stånd af eller skyldiga till ett sådant brott, men han vägrar att ingå, i någon förklaring härom. yMine Herrar, eder öfvertygelse om Barbes brottslighet, såsom upphofsman till anläggningen, behöfde troligen icke denna bekännelse, för att uppkomma och stadgas. Ar det då verkligen derigenom, att man vägrar hvarje svar inför en domstol och försigtigt undandrar sig hvarje äskad förklaring, som man visar sig förakta alla försvarsmedel, när man låter biträda sig al tvenne försvarare, hvilkas nit och! skicklighet man ej försmår begagna? Det är! ju tydligt, att han icke erkänner sin del i anläggningen, annat än för att gifva vigt och styrka åt sitt förnekande af mordet. Barboös (lifligt). Sådant har alldrig varit min afsigt, jag förklarar det högtidligt. General-Prokur. Det är likväl den afsigt jag tillräknar er. Nej, Barböes, oi nekar icke att försvara er, och deri gör ni rätt; men om ni klokt undandrar er ett svaromål, som kun-! de försätta er i bryderi, om ni icke vill un-I iderkasta er en ransakning, som kunde öfverheqvisa er, utgif då åtminstone icke denna försigtiga taktik för martyrens resignation. Ni är besegrad, säger ni, och i edra politiska fienders händer. Således äfven inför domstolen befinner ni er i ett uppresningstillstånd emot lagarfna, era ord äro icke annat än slutföljder af de jet som tillräknas er. Niöfverlemnar, säger ni, ert hufvud, som vilden gör det åt sin fiende. Ja, vi göra er i detta fall rättvisa, ni in-i Itar den plats, som tillhör er; ni ställer er, som j K bör, utom alla samhällsförhållanden, men OO AA sm MM n mm AA j— liglöm likväl icke, att ni här står inför landets högsta domaremakt, samt att er vilda exaltation och edra barbariska förbrytelser skola dömas efter menskliga och borgerliga lagar,. General-Prokuratorn söker nu ådagalägga, alt imordet biifvit bevist emot Barbes, men detta fökar, enligt hans tanka, icke den anklagades brottslighet. Det är nemligen uppresningen, ;dsom utgör hans förnämsta brott; det är framfan af denna uppresning, som han framför allt åsyftade, och han var så intagen deraf, att tanken derpå hos honom förqväfde all moralisk känsla, nedtystade hans samvetes röst och gjorde i hans ögon alla medel lofliga. General-Prokuratorn hopsamlade alla de fac. låta, som rörde löjtnant Drouineaus mord, som kunde falla Barbös till, last och sade sig ej Flrvifla på, att han af Pärskammaren skulle förklaras skyldig dertill. ÅA Derefter granskade han Martin Bernards roll i denna rättegång; han framställde honom som ide hemliga sällskapernas värfvare aBernardp, salde ban, där en förståndig, slug och ihärdig Iriiman, som, mer än någon annan, utöfvar ett ibedröfligt inflytande på arbetarna. Det är han, som i förening med Barbts och Blanqui förbelredt insurrektionen och han som underrättat Nougucs om dagen och timman, då hon skulle futbrista. Detta är bostyrkty. Bernard. Jag har aldrig sagt det. a 1 General-Prokur. Bernard är ej ondast medskyldig i det brott, hvaröfver J skolen döma, jutan han är äfven dess förnämsta upphofsman, st liksom Barbe; och Blanqni, och bör med dem idela ansvaret för det spillda blodet. 1 General-Prokuratoren ville endasst tillägga något rörande Nougucs, lemnande åt sine substituter att utveckla de öfrige anklagades broit:slighet. Nougucs har erkänt allts, sade Ierr Franck Carre, coch diskussionen rörande honom -tibehöfver således hvarken bli svår eller lång fjvariga. r, General--Prokuratorn resymerade i några f ån tord hvad som rörde Nougues, och slutade så Jlusda: eIHvilka äro då, mine Herrar, desse män som. efter att hafva öfverlagt och verkstälit d a