Aftonbladet – 17 juli 1839, sida 2

lärer inträffa i derma månad. — —Kl— (Insändt). Till Herr Dr Engström, i anledning af uppsatsen i Aftonbladet Mi 153. Insändaren i Minerva bar baft den sällsynta fäg: naden att möta en motståndare, hvars goda lynne och goda insigt mana till fortsatt diskussion af det ytterst vigtiga ämne, som gifvit början ät kontroversen. . Insändaren erkänner, att Hr E. har rätt i de fleste af sina uppgifter i den förträflligt skrifaa artikein; deremot fianas ett par oriktigheter, afgörande, vigtige för katederdisputen: den ena är frågan, buruvida tackjermsexporten just vore en ougdviklighet? Ins. svarar, att den exporten just var så framställd i bolagsbeskrifningarne — pro et contra. Således var den hufvudsak. Andra detta, och hela iakastet försvinner då, i afseende på trafikens olaglighet. Den andra oriktigheten är innefauad i frågan: vore det förmätet att begära en tackjernsexpert endast från Lappland? Ja, det vore förmåtet, ty det är att kringgå principen och kan aldrig bli rätt. Tackjern, utfördt från Lappland eller från Falsterbo (om sådant der funnes) inverkar alldeles lika på stångjernstrafiken. ter, när Hr Ergström har rätt i sitt ordande, om de mindre kostnader, som svenska stångjerns; smidet behöfver vidkännas, så är det onekligt, men å andra sidan är det eck erkändt, att jernets puddling och valsning i England i verkligheten kostar endast fio procent af kyad motsvarande operationer (färskning och hamring) kosta hos oss. Hr E. frågar, hvaraf ett slikt missförhållande uppstår, och svarar sjelf, att det får tillskrifvas vår privilegierade okunnighet. Afrten detta är obestridligt, men dervid får man icke stadna. Har Hr E. glömt, att, om privilegier alltid åsyfta ett uppenbart yodt, desamma likväl alltid medföra etw stort maskeradt ondt, ett ondt, som ofta värst inverkar på den privilegierade sjelf, em han också är oförständig nog att älska sitt slafveri, ty hvarje privilegium, och företrädesvis bruksprivilegierne, äro i tvångströja, från hvilken man borde, helst såsom brukspatron, bedja Gud och menniskor förskona sig. Huru skall patronen kunna drifva sin bDäring, då han icke fritt får söra sina armar? Om här och der en patron inser sin ställning rätt, vet, hvad honom göres behof, men icke får inrätta sig derefter, emezan just privilegiet är honom till hinder, hvarföre skall man förebrå honom sådant? Med ett ord: vänd icke kritiken åt orätt häll, och vänd icke botemedlet ännu förderfligare. Lät patronen få tillverka så mycket hau vill och kan, så är alltsammans bjelpt! Då bedrifver ban sin sak helt annorluada. Ins. gogkänner också fullkomligen yttranderne om Hr L:s verksamhet i Norrbetten, vill, att Hr L. och alla, som gagna få industriel väg, sjelfva skola dervid draga en frukt af silt arbete, och önskar (i tomhet efteråt), att Baron Hermelin gjort så, i hvilket fall hans skapelser ej blifvit bämmeade, men Hr E. fordrar orimbgen, att hvarje brukspatron skall göra sig till en Baron Hermelin i handlingssättet. Resultatet är således: tag bort privilegierna, om det är möjligt, från de fasta händer, der de befionas! KEliler öka ut dem gränslöst, så alt dessa samma fasta händer också måtte få full fribet au röra sig! dåskula vi få en annan rörelse med värt jern; då må tackjern utskeppas och allt annat, efter behag och fördel. Men oförsvarligt är och förblir, att lemna frihet, som skulle skänka utlänningen fördel och hjelpa till aut för evigt qvarbälla tvånget för vära egna idkare. Au förändringen var påyrkad hastiga, ligger ju i iden för ett bolags formerande in petto. Kan större hastighet tänkas, än när verksamhet ligger färdig, bomplett fårdig, innan ännu laglighetesm bunnit bli färdig? Drif igenom full fribet för Svenskarne! Låt seden Svenskar och utlänningar tillsammans bedrifva saken bäst de vilja; men öfverrumpla ej de förra till förrsån för de sednare! Hr E. bar gerom yttrandet om jernverksägarnes privilegierade overksamhet öpget framhaft hvad som låg undangömdt, men sannolikt icke bortglömdt vid Distrikcbefen Fåhrei med mästerligt cickumspektion afgifaa utlåtande till Tulikommiucen, i afseende på beskattningen för stångjern. Hr F. bar bestämdt rätt i alla sina påståender om bibehållandet af stångjernsskatten (och följaktligen orätt j att votera för dess redsätltning, tvert emot sina väl anförda förnuftsgrunder). Hr E. bestraffar pa: tromernas likhöjdhet. Båda borde afsett, hvilker skilnad skulle uppkomma, i fall smidet, enligt för. nuftsregel, vore fritt, bvarigenom egarne u, pmun: trades stt vidtaga förbättringar. I sågan händelst skulle nemligen jernet kunna betalas med fer riksdaler mera per skeppund, ech exporttullen, 54 sk., vara en obetydligbet. Men om privilegierne bibehållas, och således mec dem förbudet, att på hvarje ställe tillverka mer än ett visst qvantum, om exportlullen bibehålle: på den nuvarande dåliga produkten, om tackjerne blir tillåtet till utförsel, och Engelsmärnen sålede: kunna förse sig med trädkelsjern, så följer deraf att ingen stång mer, än af Öregrundsjernet, skal hädanefter afsättes i England, äfvensom att Engels männen snart skulle förse också Amerikanarne me stångjern, valsadt af svenskt tackjern. Ueder ti den skulle (enligt ideerm för det projekterade bola get i Lendop) engelska pemningar bragt I ordninj en skeppning i stort af de lappländska jeretillgån gorne; då frågas billigt, hvad skulle under sidan: omständigheter återstå för våra 800 stångjernkam