Aftonbladet – 17 juli 1839, sida 1

UTRIKES. —— Ea af de Tyska tiäuiugarnes korrespoäadenter från Poris ger af de nu vid Pärsdomstulen anklagade republikanerne och deras domare töljande intressanta teckning: Skols några hulvuden falla eller ick2?) är den fråga som aila bekanta nu göra hvsrandra då de träffos. Då processen begyntes, sade alla: utan tvlivel. Barbes, som skjutit Drouineau, var så godt som ailven till spillo. Detta vred sig mycket i gär (29 Juni), ty denne Barbes, som för öfrigt ej går in i någon förklaring, som annars ieke vill beslöja någonting, som icke begär någon skonsamhet, som emellanåt erbjuder sitt hufvud åt bilan, visar denna handling med förakt ifrån sig. Gäårdagssessionen gjorde ett stort intryck. Märkvärdiga land! Vi tro republiken bakom oss, och huru ofta ser man icke likväl här ännu de gamla scenerna och intrycken, och det just hos persener, för hvilka förverkligandet af sådana omogna, ab trakta former är en chimärMan märker vid denna domstolsseen ett allmänt deltagande för dessa oerfarna repubhikaner, hvilket icke härleder sig från tycket för deras politiska meningar, utan komer deraf, alt de i silt armod, armod på medel och förstånd, hafva ett godt samvete. Eu ung oförvägen menniska står här inför skranket af den bägsta domstol i Frankrike. Och hvad säger han? Stapplar haB8? Urskuldar han sig? Nej! Uppfödd i denna okonstlade jemnlikhet, en son af denna i sällskapsumgänget och förmigan, att uttrycka sig, så öfvade nation, stiger han upp utan allt bryderi och visar en öfvertygelse, en stolthet, en raskhet och bestäradhet i uttryeketi, att de högsta auktoriterna i jiandet i jemförelse dermed ofta måste träda tillbaka i skuggan. Ehuru han icke alltid uttalar det, synes det likväl såsom af en osynlig hand skrifvit på väggen: J lefven 1 glans och makt, emedan J altid underkastat Eder: jag är olycklig och nära att förlora lifvet, emedar jag blott följer min tro och icke ser på några fördelar. Stundom uttalar han detta med bitterbet. På samma sätt gjorde Alibaud ett outplånligt intryck. Detia är det betänkliga vid Pärsdomstolarna. Jemte högt uppsatta, lysande och ryktbara män, sitter elt litet antal personer af ringa vilkor, mest handtverkare, anklagade, och i spetsen, för dem en, på hvilken allss blickar äro riktade, som låter dessa högsta domare fråga 10, 20 gånger, utan att svara ett ord; som håller ett kort tal, hvari han djerft hestrider lessa demares befogenhet, bloit för att afvisa anklagelser emot ardra ech bestämdt från sig fvärja misstankan att hafva mördat KLöjtrant Drouizeau. Hos en minniska, som i öfrigt så itet fri gar efter lifvet, måste denna försäkran, nttalad med uttryck af största harm och med lt utseende af sannfärdighet, göra em stor ensation. Vittnesutsagorna mot honom vera vacklande och uppfyllda af motsägelser; än haie han burit en svart, än en hvit hbatt; de mesta vittnena hade sagt, alt mördarenj hade tt svart skögg och Barbes har ett blondt. Detta bar förändrat intrycket af hela saker. Han säger: jag är chefen för revol!en, jag har edt alltsammans; I ären mina fiender, I hafs ven tagit mig till fånga, här är mitt bufvud; ock jag är öfvertygad, att regeringen skulle utan vidare betänkande taga detta hufved om PDrouineaus mord äfven fölle dess egare till last. Men nu har ailting åter blifvit satt i tvilvel.