Aftonbladet – 12 juli 1839, sida 3

genant al stor Jlarcom. Ons valtalugnetl och kunskaper hade förskaffat honom tillnamnet: den Gyllende Munnen. Man snart förledde honom fåfängan, i förening med det smicker, som från alla håll flödade öfver henom, att finna sin plats alit för obetydlig och inskränkt. Han trodde sig nära erkebiskopsstafven, eller till och med den påfliga tiaren. Men buru skulle han oå detta: måi? Denna tanka plågade bonom dagar och nätter. : En gång hände sig då, att till Toledo anlände en magikus af stort rykte. Han kallade sig Mendoza och egde insigter, som man berättade, i de hemliga kunskaperna, Mån tro, sade vår dekant, om inte han kuade bjelpa mig till erkebiskopsstolen. Det är väl sannt, att det illa passar sig för en helig man att ha med en trollkarl att göra, men då det ändå är satan, som ingilvit mig min ärelystnad, will jag också vända mig till satan, ty ondt skall med ondt betas . . . . Så sagdt, sadlade han sin mulisxa och begaf sig på väg till Toledo. Mendoza bodde i en liten by nära staden och dekanten hade icke svårt alt finna hans boning; den var belägrad af em mängd sjuka, som kommit att bagära bars hjelp. Vår dekant passerade med högtidligt öfverlägsen min denna hop, band sin mulåsna vid grinden och inträdde till trollkarlen. Mendoza, en vördnadsvärd gubbe, med silfverhvita hår, emottog honom med hjertlighet. Hans kläidedrägt bestod af en fotsid svart mantel, omkring lifvet fasthållen af em gördel, på hvilken en mängd kabalistiska figurer voro utsömmade; ett lingt, väl vårdadt skägg, af samma färg som hufvudhåret, nedföll öfver bröstet. Herreac, sade dekanten, för en så vis man, som ni, behöfver jag väl icke säga mitt ärgnde; jag är dekant i Badajoz oeh der ansedd som en mycket lärd man. Jag har imedlertid kommit ht, för att söka er och af er vishet hemta kunskap. Undervisa mig i de höga kunskaper, som ge er väldet öfver sndeverlden och makt att skapa den högsta lycka på jorden. Jag brinner af begär, att på magiens vingar svinga mig upp till de bögsta värdigheter inom kyrkan, och jag säger er på förband, min erkänsla mot eder skallicke finna några gränser.c : Erkänslala sade Mendoza med ett misstroget leende; menniskoslägtet, hr dekant, är ett otacksam slägte; detta är ena gammal sanning, som en prestwman mindre äx någon annan kan neka.c ,Hvad säger nic, inföll dekanten; ni anklagar mina medbröder för otacksamhet framför angral. . . . Jag är glad öfver den orättvisan, ni gör mig, . . . . jag skall på ettlysande sätt taga hämnd för kyrkans kränkta ära, ni skall se det!la Det är godta, återtog Mendoza; Pi förtröstan Pa löfte, will jeg då äfventyra att undervisa er.a Han öppnade en liten dörr, som gick åt köket. Anna!k ropade han med hög röst, psätt ett par morkullor på spettet; den bögvärdige herr dekanten spisar med oss i dag. Derefter förde han hemlighetsfullt sin gäst i ett mörkt rum, som han kallsde sitt lahoratorium och som var uppfylldt ef en mängd ma: giska böcker och alla intrumenter och apparater, hvilka voro nödvändiga för alkemien. Man såg vidare här och der flere smådjeflar, svarta till färgen och ludna, inneslutna i burar, liksom ckorrar. Då dekanten trädde in, helsade de honom på ett eget sätt med allehanda krumspring, griningar och besynnerliga åtbörder. ,Sätt er, herre, sade trollkarlen; magiens konst är torr; låt oss fukta den med några glas lgodt äkta Xeresvin. Han öppnade en fallucka, ne.isteg några trappsteg och återkom snart med jen flaska och nigra glas, fyllde den och mumlade några ord, samt bjöd dekanten, som i Ilånge drag, majestätiskt, likasom han redan vore en kyrkans furste, tömde dem ädla saften. Yi känna icke, hvilka mysterier vidare föreföllo i det hemlighetsfulla laboratoriet. Kort efter denna scen dog erkebiskopen i Badsjoz. Vår dekant ärfde hans plats. Mendoza, förnämsta verktyget för denna utnimning, inställde sig, för att lyckönska honom och begära en liten ynnest såsom bevis afj hans erkänsla. Den förre dekanten motteg sin gynnare med alla tecken till artighet och välvilja; men bad honom ursäkta, att han icke genast Pr Ka fr FA a fa SK a