uf alltsammans, om Hr Sandström så behagar och dervid skulla finna sin räkning. I sammanhang med nu afhandlade ämne få vi meddela nedanstående uppsats: Svenska Minerva, som i flere föregående nummer baft mycket att skaffa med em viss cFarbror Mårten, och doss delaktighet i en s. k. koalition, har nu i sina tvenne sista artiklar derem, framryckt med den uppgift, att det ej varit Farbror Mårten som inträdt i koalitionen och kaft vissa yttranden derom, utan en vida märkligare person, och att denna persen är jag. Då jag således biifvit inblandad i denna s2k och det i sammanhang med ardra personer, hvilka möjligtvis siulle kunra förledas att tro, det min indiskretior till någon del varit vållande till e många rykten, hvarmed några tidningar varit sysselsatta, rörande derna koalition, anser jag mig skyldig att afgifva följande förklaring: Det har ofia händt, att personer, dels bekanta, dels förut okända, önskat med mig tala om litterära eller publicistiska ämnen, utan att sådant, förr än nu, blifvit föremål för någon skriftvexling i tidningarne. Jag ken, efier mitt b:grepp om tryckfrihetens gränser, icke heller inse, att sådant ligger inom offentlighketens område, och begriper ej, hvarföre just det samtal jag i andras närvaro, sistlidne vår, bade mad Horr Grefve Anckarsvärd, skulle derifiän göra ett undanmtag, eller att i allmänhet en enskild persons fullkomligt enskitdta och Icfliga företag skola öfverlemnas åt ofentligheten. Då sådant likväl nu skett, då mina föregifna vitrenden dervid blifvit det, anser jag mig icke af någon piigt, icke ens af der kristliga kärlekens met dem, som så beställsamt upptagit och kommenterat dem, förbunden att ingå, hvarken irnägot medgifrande, eller något förnekande deraf, emedan jag derigenom skulle erkänra en tredjo mars domsrätt deröfver. Hvad deremot den s. k. koalitioner angår, så vet jag ej om någon sådan existerar; hvad jag vet är blott, att jag icke tillkör nägon sådan, att jag hvarker af Hr Grefre Anckarsvärd elier af någon annan blifvit anmodad att ingå i en sådan, att jag om dass existers icke har annen kunskap, än den jag inhämtat af tidningarna, samt att de, som så uppenbart töja sin paniska f.uktan för detta fantom, dermed göra sig oäsadligt löjliga och visa på hvilka klena fötter de sjelfva erkänna att deras aktier stå. Af det konfusa och intrasslade i Evenska Minervas berättelser om hvad som skulle hafva förefallit vid och efter det ifrågavarande samtalet, är det mig icke möjligt att förs.å hvad som deraf angår aFarbror Mårten och hvad som angår mig. Under hela tiden af sin tillvaro har hon haft ofantligt mycket att skaffa med den förra, med hans enskilda och offentliga företag, med han; utgifna skrifter, hans resor, hans individuella beteende, hans bruk af de välljudande interjektionerna bäh, mäh! hans delaktighet i Aftonbladsredaktionen mm. m. och i sitt nummer för den 30 Mars detta år, anger hon honom för att vara författare till den då nyligen utkomna boken: Bidray till Svertyts historia efter den 5 November 4810, hvilken hon — och säkert hon allena — påstår vara fientlig mol Konungen, och — för att döma efter det motto hon nytijat — att innehålla dieter under historiens drägt. Då ingen mer än hon ner denna mystiska person, då Herr Hjerta försäkrar sig icke. känna honom, då han är alldeles främmende för Aftonbladets redaktion, och då framför allt Minerva anklagat honom för åtskilligt, hvarför jag nödgas taga skulden på mig, måste jag instämma i Aftonbladets uppmaning till Minerva, att bestämt namngifva honom, på det allmänheten en gång måtte få lära känna denna hennes spirtlus familiaris. Aut genom cländiga undflygter söka än längre slingra sig ifrån en sidan förbindelses uppfyllande, vore att lägga feyheten till lönen och sålunda lemna ett nytt bidrag till det partis karakteristik Mimerva tillhör. Slutligen anser jag mig böra fästa läsarens uppmärksamhet på den taktik Mincrva i hela denna sax begagnat: enskilda personers besök och samtal med hvarandra, uppsnappade yttranden derifrån, ord, fällda under det förtroliga umgängets hänförelse, alltsammans vanstäldt, förvridet, stympadt, tillökt med egna utläggningar, sådana äro de vapen man nyttjar för uppnäendet af politiska ändamål. Det är likväl glädjande för nationen och dess tryckfrihet att kunna tillägga, att det ätminstone icke är den fria pressen, som begagnar dem. Stockholm den 40 Juli 4839. 4. Lindeberg.