samtal kunnat uppsta, Itrineten Ciinra pr Samdström, att han sjelf, kort förut, behagade göra ett besök i Aftonblads-byrån vid Lilla Nygatsn, vid eit tilliälle, då jemväl Flr Kapten Lindeberg var der närvarande. He Sandström torde draga sig till minnes, huruvida icke han sjelf då var den, som fällde något yttrande, hvilket sedermera funnits reproduceradt i Miperva, med det vackra uttrycket, call Farbror Mårten icke borde låta lura sig af koalitionen, och på hvilket ett lika vackert svar, ur Mmervas egen fatabur, blifvit tillagdt. Om en af de då närvarande sedan, händelsevis, kommit att tala om samma ämne med samma person och ännu en annan vid ett tillfälligt sammanträffande på gatan,, så var det derföre, att hela det ifrågavarande besöket hos Hr Grefve Anckarsvärd icke angick några hemligheter; och vi öfverlate, för vår del, gerna åt Hrir Sandström och Sucksdorff, att yttierligare begagna sin öppenbjertighet, för att genom Svenska Minerva upptäcka allt hvad de genom ofvannämnde samtal kunna hafva fött sig bekant om akoalitionens, planer och verksamhet, hvilken, så vidt vi känna, ännu icke tagit sin början och knappt nog torde komma att göra det. Ett sådant ytterligare expektorerande vore så mycket intressantare, som Hrr andström och Sucksdorff uppgilv2, att de redan förut hade kännedom om koalitionen, och det vore naturligtvis en tjenst åt allmänheten, som så ifriga patrioter icke burde försumma, att närmare upplysa om det askadliga, i dess sammansättning m. m. hvarom de jemväl yttrat sig. Mången skall för öfrigt, utan afseende på uppgifternas mer el!er mindre sanningsenlighet, utan tvifvel finna den omständigheten oförklarlig, ieke att Hrr Sandström och Sucksdorff tidäfventyrs för en eller fiere omtala för dem enskildt berättade tilldragelser, eom i sig sjelfva icke utgöra några hemligheter, men stt desse herrar visat sig så beredvillige, ja, man kunde nästan säga, angelägne, att framstå offsntligen, och med sina namns underskrift tillkännagifva sig såsom delatörer och utspridare af ett uselt sqvaller om yttranden af dena mest enskilda beskaffenhet, som icke ens kunna erhålla skandalens intresse annorlunda, än genoni ett uppsåligt vanställande, der eit offeatligt framträdande är icke af något antagligt behof, iän mindre af någon nödvindighei påkalladt, således omöjligen kan erhålla färgen af en på triotisk uppuffring, eller ens mediöra nagon annan våda eller martyrskap, än en andel i det förakt, hvilket vanligen plögar åtfölja angifvarekallet i samma mån, som ämnet derför är lumpet. Det obegripligaste af allt är likväl den obegripliga blindhet, hvarmed angilvarne vid detta tilifälle varit slagne, då de icke varseblifvit det spel Minerva drifver med dem, eller kunnat inse den inferneliska fröjd bon cch hennes kotteri skulle erhålla, då det lyckades, att locka tvänne af vederbörande hatade och — visserligen utan skäl — äfven fruktade personer, att utan betärkade löpa in i den utlagda snaran och åtminstons synas inför allmänheten i en så futlig och simpel skepnad, att ingen i deras sällskap, icke eu gång al deras bekanta, emellan fyra ögon kan ta:a om den mest obetydliga enskildhet, utan äfventyr att se det rapporteradt till deras egna fiender ceb, under framskjutande af angifvarens villigt länade namn, i offentligt tryck vanstälgt. Det är nemligen ganska klart, att Minerva icke hade tilltrott sig i förevarande fall inblanda någon bestämd personlighet såsom auktoritet för sina anekdoter, om hon icke på förhand hade fått löfte om något slags stöd för denra uppgift af de båda herrarne, ehuru deras skrift efteråt befunnits innehålla helt annat; och Ide, eller åtminstone endera af dem, framsta således här obestridligen, icke såsom vittnen, utan såsom direkta angiivare hos henne, a hvad till dem enskildt blifvit yttradt. Hvad serskildt Hr Sandström beträffar, så måste man, för att kunna förklara blott en liten del al hans uppförande i detta fall, närmare känna, icke blott detta uppbrusande och passionerade lynne, som gör att allt annat hos honom måste vika för ögonblickets impuls, och detta oemotståndliga behof att få gilva luft åt sina känslor i tid och otid, för hvilket han redan offrat utsigterna för sin framtid och nu tyckes vara på vägen alt offra en god del af sin existimation; man borde äfven, hvad nu föreverende kasus beträffar, för att kunna uppskatta värdet deraf fullständigt, känna de närmare omständigheterna vid och anledningen till Hr L. J. Hjertas och Hr Sandströms första relation med hvarandra för tvänne år sedan, af den sednarces förhålande till Aftonbladsredaktioxen under den påföljande tiden, och sättet huru förbindelserna emellan de båda nyssnärmnde personerne å ömse sidor intill denna deg blifvit uppfyllda. Men detaljerna häraf skulle biifva för vidlyftiga att här relstera, och kanske är det för närvarande nog, att vi båda — oeh tilläfventyrs Svenska Minerva — veta huru oo --—