VV MM he tänkeri — detta förskräckliga brott, att vilja låta förståndet ransaka uti andelga ting, — än till någon saknad af en religiös basis för lifvel; ty en sådan basis kan icka saknas hos ett folk, som visat sig mera än något annat i vår tid, kunna lefva för en högre tanka än ögonblickets och den verldsliga njutningens eller just motsatsen af hvad kotteridomarena påstå. Detta kunde kanhända redan vara nog, för att vederlägga en hop deklamationer, som vore endast löjliga, om de icke började på att vilja öfvergå till en stående opinion, derföre att man ej brytt sig om att vederlägga dem; men följom våra aglaccer, ännu ett par steg. Blir det fråga om bevis för irrel:giositeten, så anför man bland mängden af sjelfmord, som en tid voro temligen allmänna, och som skulle ådagalägga en tomhet, en hopplöshet, ett endart materielt sträfvande, en brist på ren lefnadslust, hvilka åter borde förklaras af bristande tro på ett högre lif. Bevisningen är imedlertid icke bindande; då erfarenheten visat, att sjelfmord ofta ske just af religionssvärmeri, af för. mycken tro på det öfversinliga och grubblande derpå. Då sjelfmorden voro så allmänna i England, påfunnos andra förklaringsgrunder, såsom öfvermätthet, d. v. s. att hafva njutit för mycket, då deremot samma verkan hos Fransmännen nu skulle härflyta af att vilja njuta — al spleen, hvilken antogs för en sjukdom och således kunde ursägtas och beklagas — afklimatet — af sjelfva stenkolsröken. Mildrande omständigheter funnos således der, dem man icke vill påtänka här! Hvad kan orsaken vara, om ej en föresats att i allt fiana lyten och odygder hos Fransmännen? Och skälet åter härtill? Månne icke lusten alt nedsätta den nation, som står i spetsen för det allmänna frihets-mouvementet? Nordamerikanerne och Norrmännen hafva af samma skäl fätt sin hyra, fastän cauf ein ander Manier,. Alla förnuftige hafva imedlertid längesedan begynt tvifla på eessa dystra mordsagor om ett folk, hvars massa just är utmärkt för glädtigt lynne, för förnöjsamhet och för ovanlig måttlighet i lefnadssätt. Det talas äfven mycket om kryperi och lycksökeri hos Fransmännen, och att ingenting kan likna deras håg att komma fram till brödstycken på embetsvägen. Riktigheten af denna beskyllning beror på hvar och huru. I en stat, der en strängt centraliserande styrelse finnes, uppstår alltid en klass af embets-jägare och lycksökare, som äro färdiga till allt, blott för att vinna sitt ändamål. Men vi skulle ödmjukast vilja fråga, huru det i detta afseende står till i vårt kära Sverige, med våra regala pastorater, riksdagsdomsagor, landshöfdingeackorder, reträtter i president-fåtöljerna, m. m. Om för öfrigt detta lyte, denna demoralisaton finnes, hvems är skulden? är det icke en styrelse, som oafletligen sträfvat och sträfvat att göra alla offentliga funktionärer till viljelösa, ofria verktyg? Och är det icke nationen, som sträfvar alt motarbeta detta system? Prefekter och andra embetsmän afsättas ju hoptals; och detta bevisar ju, att någon motståndskraft, någon sjelfständig wilja ändock finnes hos dem, och att de icke med nog blindt devouement vilja offra karakter och anseende. Deremet finnas andra länder, der en afsättning från motsvarande embeten aldrig inträffar, utan innehafvarne multna på platserne, hvilket synes bevisa, att motstånd aldrig försökes mot den corubbliga tanken, och att man underkastar sig allt, för att bibehålla sig der, sedan man underkastat sig allt, för att komma dit. Slutligen lärer en hvar medgifva, att det i allo medgörliga lycksökeriet, som mångenstädes inträngt äfven i lagskipningen, likväl icke smitFn den Franska domarecorpsen. Utan fruktan för motsägelse kan man yttra, att Europa i allmänhet — och det sedan långliga tider tillbaka — icke kunnat uppvisa en magistratur med högsintare integritet och sjelfständighet. Vi boppas, att detta är dock något i detta förderfvets tidehtarf! Det säges, att vi äro apor af Fransmännen; låtom oss då efterapa dem äfveni detta, i stället för att söka svärta deras mnationalkarakter i ting, dem vi icke känna! — Frzenska magistraturens, likasom Franska armåens, ära är alltid att hafva uppfyllt sin pligt, utan att synes veta hvem som sitter vid styret. Båda hafva aktat sin ära högt; och ära vinnes ic