Aftonbladet – 6 juli 1839, sida 2

sändas, all deras ägare tillställas, nemligeti KommersKollegii kungörelse den 30 Juni 1760, och för det andra, ett uppgifien, det Hr Ofverdirektör Geijer skolat låta nedsmälta vederrälen, icke är åtföljd af något bevis, hvilket väl aktningen för en sfliden mans minne ändock hade fordrat; samt slutligen, att inget slags källa blifvit citerad för gissningen, stt en del vedermälen mellan åren 4794 till 4853 bhfvit canvändar,, hvilket ord naturligtvis betyder helt annat än förkomna eller med de öfriga vedermälen hopblandade. Utan afseende på dessa uppgifter är imedlertid klart, att de öfverblifna profven och aftagna vedermälen, hvilka sednaie kunna tagas till ett ganska betydligt belopp, ingalunda kunna genom något blott 1äsonnemang ägaren d. v. s. guldsmeden aftändas. Ilan ban endast derigenom förlora dem, att han försummar itertaja dem inom i lag stadvad tid. Om en såden preskriptionstid nu stadgas, så är det till en början alldeles eniigt med lag och praxis, alt den äfven kommer dem till godo, som nu äga ganile, fiån kontrollverket icke uttagna, vedermilen, äfven om dessa skulle ingrediera i de af Hr Öfverdirektören Almroth nedsmälta, och deinäst är det äfven tydligt, stt de vedermia len, som icke uttagas, tillhöra ej kontrollverket, utan statsverket, till hvilket sednare de af det förra måste sflefvereras. Framför allt kan man hoppas, att regerirgen i deita mil, sem icke är af serdeles pressant art — emedan kontrollverket nog har plas för de vedermälen, som ärnu ej blifvit nedsmäte2, ja, för dem, sem ännu under en ling tid hinna samlas — hvarten af förhastande eller för stt hjelpa Hr Almroth ur förlägenheten, vidtager rågot sidant beslut, som skulle lemna honom dåckarge eller snart sagdt ett premium för bans kända tilltag, och med detsamme2 betaga högsta sllegaremakten töjet att se hvad dess underordnade efter sin långa betänketid slutligen vilja företaga.