Aftonbladet – 5 juli 1839, sida 3

— Dlir STVaTCb — UCH UCl äl tTälad SLaUgjC:i US-pDatlluvner, i skygd af dessa privilegier, hellre vilja sofva på deras cädla rost, än skaka dammet af förfådrens theori och praktik i jernhandteringen; och möjligtvis är det så; ty en ster del af våra landsmän äro cvälsigrmadt, stationära. Och låt dem ock vara det, alltför gerna, så många som vilja; ty i tidens längd måste äfven de vakma och förbättra åtminstone sina jernverk, om de ej vilja dö en industriell strådöd. — Men böra väl Lapplands milliarder Skeppund malm, intill dess att så sker, ligga obruter; och böra dess outtömliga skogar intill des, användas endast till tjärubränning? — — Svaret härpå borde ej kunna bli tvetydigt, då man vet, att så väl Lappland som Norrland äger ymnigt förråd af obegagnade vattenfall, som äro tjenliga till att drifva både masugnar, vals-verk och stångjernsbruk. Vi tro oss nu hafva bevist — eller åtmins:une antydt — hurusom Nordens tackjern bör kunna förädlas här t landet. Men om så ej sker, vore det då förmätet att, i laya ordning, begära tillåtelse för en obehindrad export af, tills vidare, endast Lapplands tackjern? — — Vi kunna ej inse det. — — Till uppmuntring och befordrande af jerntillverkniny i detta ultima Thule har man ju, långt för detta och i laga ordning, beviljat en skattefrihet af 50 år; och månne det vore skadligt, om äfver exporter, så väl som tillverkningen af Lappskt tackjern blefre alldeles fri, på 50 år, för att således än mera uppmunmtra både egna och främmande entreprenörer till det just icke arkadiska företaget af Nordens bebyggande?! — Det är skattefriheten, som väsendtligem bidragit till södra Lapplands nuvarande kultur ), ech j:g tror, att exportfrihet, för norre Lapplands malmer och taekjern skulle helsosamt inverka på äfvea det landets odling. — Vår tid skakar allestädes på de prehibitiva fjettrarne, och mig synes det föga vädligt, att upplåta de nordliga ödemarkerna till ett experimental-fält för jernhamdteringens friket. Må Hr L. och konmsorter få bryta bergen och exportera både malm och tackjerm alldeles fritt, på 30 år; och jag vågar försäkra att, om så sker, med all möjlig drift, af tusentals arbetare, skall dock all deras malmtägt, ensamt i Ruolivare, ej betyda mer än om en tegelsten fösbrytes ur Stockholms Slott. — Ett nära nog lika förhållande äger ock rum med Jockmocks skogar; — och vattenfall saknas der visst icke. Det är således afgjordt — åtminstens tror jag det — att en bergshangtering, i stort, både kan och bör drifvas i Lappiand; och att expoiten af dess tackjern ej blir så fasligen farlig för ståagjerns-patromerme, om de få tid att gå in i dem mya trafiken,, det medger ock Minerva-Insandaren. — Nå väl! — Har då någon pårrkat en chastlig förändring; och kan väl någon tro, att en större tackjernsblåsning i vildmarken skulle kunna åstagkommas så hamigt, att stångjerns-patronernas clångsamt mognande öfvertygelse ej fick tid att besinna sig?! — Så rädd man dock är för Lapplands moraser, dem man icke rätt känner! — Tror då pågonm, att industrien kan skena fortare der, än annorstädes, i vårt kära fädernesland; och tror man, på allvar, att äfven Hr Liljewaleh, med sin utmärkta verknivgsförmåga, kan der, genom ett varde, skapa millioner Skeppund tackjern?! — — Herre Gud! så enfaldig man är, af idel förskräckelse för den arma friheten — att bryta berg! — — Sannerligen behöfvas icke både Svenska och Engelska samt Tyska och Ryska kapitaler (d. v. s. arbetskrafter), och det i mängd, för att tillbörligen odla och kolonisera Lappland; — ty utan att landet än vidare koloniseras, i jemnbredd med jernverks-anläggningarne, komma desse ej att skada stångjernets privilegierade herrar tillverkare. Man har insinuerat hvarjehanda emot Hr L:s cpatriotism, och undertecknad, som på ort och ställe gjort sig underrättad om hvad och huru denna Herre verkat för Norrlands väl, bör icke nu återbålla sitt yttrande, äfven derom; det må sedan gälla hvad det kan: att Hr Liljewalchs industriföretag, i Norrland, hafva derstädes gagnat mera och grundlagt en bättre framtida bergning än Statens långt större ungsättningsbidrag, det erkännes nu skäligen allmänt ). Men om Hr L. gjort detta så att han derigenom sjelf måst gå under, så hade ju mannen betett sig både oklokt och opatriotiskt; ty det verk, som ej stödjes och vårdas af verkmä staren, det faller merendels i glömsko — om ej i ruiner, precis som det gick för dem ädle Baron Hermelin, hvilken för litet afsåg cget uppehälle, och derigenom skadade sitt enekligen patriotiska företag, att kullivera Lappland. Om nu Hr L. — utan att jemföra sig med Baren Hermelin — både sökt och söker att, på en gång, främja både andres och eget väl, så bör det väl ej klandras — af skäl, som förut sagda äro; — och att han (åt hvilken undertecknad, för sin del, öfverlemnat callenastyrandet af Kompaniets angelägenheter) ej afsett anBat än en cöppet vunnen och avarsamt utförd reform, hvad Lappland beträffar, derpå vill jag ej tvifla. — Att saken imedlertid offentligen diskuteras, är det bästa preparativet; ty gerna medgifves att, om dem ej uthärdar en både sträng och noggrann undersökning, så är den förkastlig. — Hvad åter personerna vidkommer, så må, äfven deri fritt, både Minerva-Insändarens och fleras, cfårgläggning af företaget bli patriotisk eller icke (aca ne fait rien,); ty sjelfva himmelens färgläggning skiftar ju stundeligen i stort, och hvarföre då ej förunna jorder små variationer?! Kalmar och Knapegård i Juni 418539. J. Enaqaström.