Aftonbladet – 4 juli 1839, sida 4

Anmälan. I Undervisning i Botanik under utvandringer i nejderne kring Stockkolm erbjades af undertecknad. Härvid tänker han egentligen på ungdemer, såsom blomstringens anförvandt. Naturkunskapens värde är allmänt erkändt. Dess nytta sträcker sig till alla lifrets förbållandenm. Båsom uppfostringsmedel har den ock af mången blifvit allvarligt yrkad, är ock numera äfven i detta afseende temligen allmänt medgifren, men äanu på långt när icke hvarken allmänt eller allvarligt använd. Botaniken är doek isynnerbet härtill tjenlig. Af alla vetenskaper finns det ingen, som redan i första början är mera lockande för det unga sinnet och mer öfverensstämmande med dess naturliga böjelse. I fria naturen vill gossen och ynglingen andas och lefra; ech om den botaniska undervisningen ej skall blifva ea död boklexa, som till platt ingenting tjenar utom att vara en plåga och väcka afsmak, så måste han (gossen eller ynglingen) föras ut i naturen och från dess bröst sjelf bryta sina blommor, dem han sedan vetenskapligt skall ordra till en oförgätlig minneskrans Botanikens föremål omfattas ock af alla, både äldre och yngre, med synnerlig välvilja. Men hvem vågar väl tala om Floras skönhet för dem, kring hvilka den Svenska naturen slösat en sådan rikedom, för dem, som dagligen vallfärda till de nejdsr, der ärestoden står upprest åt den odödlige skalden, som sjöng om källans bebag och fiskarestugans gudomliga läge? Dock dristar sig en ung man, att vilja stifta en förtrolig bekantskap mellan den blomstrande ungdomen och den blomstrande naturen, och ham kan ej bältre förklara sin afsigt, än om han låter den lefvande naturen sjelf tala och låna den Lefvandes egna erd: Låter barnen komma till mig och förmener den icke, ty sådanme hörer Guds rike til. Må ingen misstyda detta eller på förhand förakta den obekante. Ian talar icke för egna afsizter. Han vill blott med de anförda erden antyda sin öfvertiygelse om sakens egna vigt och betydelse. Om naturens och nådens rike, dessa två stora hemispherer af Guds omätliga kerradöme, skall hafva någom betydelse och vara något mer än blott et vackert talesält, så måste väl kunskapen om det ena på det närmaste sammarhänzga med kuoskapen om det andra. Och då menniskan, ehuru en varelse af himmelskt ursprung, dock uppräxer och uppfostras pä jordem, der hon först i sinnliga former uppfattar, hvad hon sedan skall andligen begripa, så torde den fordran ej vara så ogrundad, att ingen borde tanklöst ötverhoppa hela den synliga naturen; ja, kunde man till och med icke anse det vara en hård behandling, att liksom i förtid slita barnet från det moderliga bröstet? En stor blowsstervän och Sveriges största blomsterkänmare yttrade en gång: Visst älskar jag våren och dess blommor, men ännu mer älskar jag blomman i menniskoh ertat; erd, så eokla och vackra, att de ej behöfva eller böra kommenteras. Det är denna blommas utveckling och vård, som utgör all uppfostrans föremål och ändamål. Och då den späda telningen börjar ut