ol Och för solens herrskarblickar mörkrets stränga a mekter fy. I Trångt det blir mig inom staden, från dess murar 2 vill jag ut; -I Lyssna till naturens bjudnirg: kom ech se och t hör och njut!a I O, hur vidgas ej mitt hjerta! o, hur fritt dess , s pulsar gå! L Jagzg får dricka vårluft åter, får bekymren från mig slå. I Böljan brutit sina fjättrar, sista drifvan redan Å smält: : Enoppen sväller, brodden grönskar, göken hörs på väg ech fält. Snart, med plogen djupt i mullen, sträfvar odlaren allren; Och det snögar endast blommor ifrån häggar och syren. s ) Fjäriln fladdrar öfver kullen, trädens kronor löfva E 515, I Mellan sippor och konvaljer, smultroenrefvan helt . gar mig. Vv Vandra vil! jag genom skogen, hvila mig i daj lens famn, I Och i björkens hvita stammar rista in ett älskadt I namn; I Spegla mig i källars vatten, svalkas af dess friska Å : språng, l Och med fogelskarans körer blanda ljudet af min sång. Möter mig, bland bygdeas ungdom, muntert lag och burtig dans: Gerns flätar jag min glädje i de eomktla nöjens krans: Sist, när jag till sorgfri slummer manas under gästfritt tak: Stadsbo! dessa blida drömmar binna ej till ditt gemak. Och när dagens stjerna springer öfver himlaranden opp: Ser jag strålen först förgylla tallarna på bergets topp; Skådar, när hon åter sjunker, för att lysa andra land, Hur den tysta afton simmar i nedgångens purpurbrand. Men, långt bort från verldens buller, ligger, glömd, en stil:a dal, Och der växer ljuf en blomma ibland blommer utan tal: Der är milet för min vandring, der jag bygga vill ett bo, Som skall famra mig och hemne, och min lyra och min ro. Som poemerna hunnit den mindre vanliga hedern att upplefva en ny upplaga, är sådant ett bevis, att de blifvit gouterade af många läsare, och vwi tvifla således ej, att äfven derna tillökta och förbättrade edition bör vinna delee ee . MMMM tagande. Herr Böttigers sångmö dväljes i något höjgre rymder, väl icke till ämnenas val — ty läfven han sjunger om Maj-nätter på Östersjön, lom blommorna och vågen, om gossen i qvari nen, om fjärilen i kyrkan, om längtan ur daIlen 0. 8. v. — men till handlingssättet, till inspiration, värma och framför allt makt öfver språket. Han är redan känd af publiken och denna veka trånad, denna vemodsfulla längtan, denna godsinta fromhet, detta milda evärmeri, som hvarken sträfvar lingt eller högt, träffar säkert mårget beslägtadt sinne, hvilket älskar att vaggas i angenäma drömmar, hvarur mar är viss att snart vakna, att behagligt flyta er liten stund på fantasiens julle öfver diktens lugna bölja, tryggad, att hon ej uppröres af någon stormvind, ej afbrytes af några forsar utan att mam kommer torr och varm och välbehållen hem igen. Man skulle kunna likna — och om liknelsen än, som de festa sådara, kan sägas halta, bör den likväl icke kunna beskyllas för alt vara för låg, — detta slags poemer vid våra Augusti-mätter: ljumma, genomskinliga, ej besvärande med hvarken solhetta eller nordanköld, men väckande den melankolika tankan på sommarens korthet och maturens aftagande. De hafva ej eol — ty den har nedgått — ej stjernor — de hafva ännu icke hunnit tändas, — deras ljus är en lemning af dagens stjernas strålar, ett lån från dem, ej nog klart att vägleda den verksamme arbetaren, men ej eller nog starkt att slå och biända det sjuka ögat, och således i synnerhet för detta så behagligt. Detta älskar sålunda att vaka ech svärma under dem. Den friska kraften känner sig af dem uppmanad till hvilan, för att nästa morgor kunna uppstå till nya arsträngniagar. Det ges likväl i denna samling ett poem, likt de öfrisa i versificationens behsg och i denna något söderländska ton — här alldeles på sitt ställe — som herr B:s dikter i sllmänhet uttala, men olikt dem i koncentrerad kraft, rapiditet, om vi få nyttja detia ord, och let åtminsione som företrädesvis slagit an på oss. Det är: Em morgon t Villa Reale, hvarr örf. på en gång tyckes vara inspirerad af den omgilfvande sydliga naturen och de kära norliska minnena WVi tro oss göra lässren en