Aftonbladet – 28 juni 1839, sida 2

motstånd och uppror lagligen reglerad. Vi haf ingenting att frukta af friheten; tvertom är frihete hufvudkällan till vår makt och storhet, den är vi egentliga lifspringip. På kontinenten är tvedräg och emedan Frankrike besitter en statsförfattnin lik med Englands, förleder denna omständight nämnde land att söka eröfringar, derföre att den fö skaffar det anhängare i andra land. Sålunda ant ger den hos oss parlamentariska striden mellan Tc ries och Whigs, på kontinenten karakteren af e strid mellan Frankrike och Österrike, hvilken blo kan afgöras med svärdet — en meningsstrid, for men af ett eröfringskrig. Att Österrike af sina an tecedentia och serskilda omständigheter är nödgac till sitt handlingssätt, lider intet tvifvel. Det ä ock lätt förklarligt, att Österrikes absolutism måst Isynas så mildrad genom formen och genom akt (ningen för bestående lagar att man drager i betän kande att begagna ordet despotism. Man får ti och med anledning att loforda Österrikes regerin. i anseende dertill, att, medan aktningen för lagar ne här i England är regeringen liksom påtvungen synes den deremot i Österrike liksom frivillig. Följ derna af Österrikes ställning i yttre hänseende kun na dock icke döljas. För att hindra Frankrik från eröfringar, måsta det bekämpa frihetsandan Det kan dervid icke nekas, att äfven detta ske med måtta och fullkomlig aktning för det närva rande rättstillståndet; men skulden för förhållande får i alla fall den, som råkat att blifva detsamm: underkastad. Belägenheten har dock äfven sin: fördelar: Österrike har af sina inre förhållander ech af Frankrikes obestridliga äregirighet blifvi tvingadt att bekämpa frihetsandan, men på sammt gång äfven att erkänna den. Detta ger Österrike: diplomati ett utseende af finhet, som svårligen kar bestridas. Imedlertid älskar man sällan dem anda med hvilken en annan skall bindas, och så vida Österrikes ställning är nödtvungen, var det alltid ett fel af oss, att i förbund med Frankrike organisera ett formligt principkrig, och tvinga Österrike att för sitt eget försvar göra gemensam sak med Ryssland och Preussen, och sätta princip mot princip. En utgång ur denna invecklade ställming måste finnas. Preussiska regeringens reformarande anda är omisskännlig. Mar måste väl kalla Preussen en icke kozrstitutienell stat, mem svårligen, lika litet som Österrike, en despotisk. Englands förbindelse med Frankrike är lös, men icke fiendtlig, ty hvad franska blad än må säga, har ongolska regeringen handlet med vanligt ädelmod, då de: öpprede Frankrike em utväg att draga sig ur dem mexikanska förlägerheten; ty Mexike skulle Frankrike aldrig hafva eröfrat, och hade icke kriget inträffat just i en tidpunkt, vid hvilken Förenta Staterna riktade hela sin uppmärksamhet på Ergland, så skulle det ofelbart fört till ledsamma kollisioner med dessa stater. Er my revolution i Framkrike synes i allmänhet ej närs, såvida man betraktar saken med engelska ögen: der existerar ett meningskrig, vida mindre häftigt än det, som för närvarande föres kos oss. Vore en revelution i Frsnakrike verkligen att befara, skulle det blifva Englands problem att förekomma den och tillika försäkra Österrike och Preussen om möjligheten att följa en oafhäntig statsoch icke prircip-pelitik, samt på detta sätt ställa Ryssland ensamt och isoleradt. Ett principkrig skulle vara bögst förderfligt och skulle derest det af Frankrike begagnades för eröfringar, icke en gång utfalla gagneligt för friheten, emedan England oundgängligen tvingades att liksom tillförena träda i förbund med Ryssland, Preusser och Österrike mot Frankrike. Sjelfva kriget kunde endast gagna Ryseland, hvilket derigenom vunne nog styrka, men den fråga det gällde skulle alldeles förryckas. Romarena voro verldens beherskare; från Remarena eröfrades don af teutomska folkslag och dessa besitta den annu. Mvad Ryssland söker är: att frånvinna den från de teutoniska felken, till hvilka vi äfven räkea Frankerne och således äfven Frankrike. Detta kan endast ske derigenom, ktt Tyskar sjeifva gå i förbund med Slaverma. Pelens delring var rättsvidrig, mer ändock välgörande; den var en germanisering af Slaver. Såsom ena explikatton öfver betydelsen af sistkämnde omständighet tillägger korrespendenmten, Itt ham på ett offentligt samlingsställe nära Lonlen hört em dkälkborgarec i fråga om Rysslands röfringslust yttra: äHvad, Rrssarne! Verlden har edan i tusen år lydt Götherna, och Ryssarne skoa aldrig få henne i sitt vålda. Vidare förekoraner ännu en citation ur den unge diplomatens beännelser, hvsruti denne påstår, att republikaneras fribetebegär i Frankrike icke afser den sanna riketen, utam blott är er symptom af eröfringsbeäret, ett påstående, för hvilket han vill finma beis i de republikanska bladens, isynaerhet Natioals, apfall mot Eaglard, och försök att framställa etta såsom äregirigt och eröfringslystet. — NNE Med södra snällposten erhöllo vi på förmidigen en dags sedzare tidningar från Hamburg, I gårdagens post medförde, men inga nyare