Aftonbladet – 27 juni 1839, sida 2

när fråga är att undvika en besvärlig pålaga. De bref, som årligen gripas hos smugglare, äro visserligen ganska få — de utgjorde för ex. 1837 blott 871 stycken; men detta bevisar blott omöjligheten af en kontroll, hvilken i alla fall ej är något medel att utrota missbruket. Nämnde 871 bref voro resultatet al 263 visitationer i diligenserna; men nu finnas i Frankrike öfver 2400 diligenser och bud, som dagligen färdas; från en stad eller provins till en annan, utan att räkna de 4200 entrepriser, med hvilka postverket kontraherat om fortskaffning af depescher; dessa göra årliger 2,608,000 färder, alltså lika många tillfällen till brefgmugling; af 263, som blifvit visiterade, har man erhållit 874 bref, och borde således, om aila blifvit undersökta, hafva efter samma proportion erhållit 9 millioner. Dessa skulle i alla fall utgöra minsta delen; många publika verk njuta portofrihet och föröfva dermed mycket missbruk, och handelshusens agenter samt andra resande medföra en otalig mängd bref. Man kan antaga, att blott diligenserna i Frankrike årligen transportera 10 milliener passagerare och gerna på hvarje passagerare räkna minst ett bref, och ju mer kommunikstionerna utbredas, desto mer ökas lättbeten och försöken till breferrugling. Undertryckandet af detta missbruk vore nästan omöjligt, och skulle i alla fall foråra alltför stränga mått och steg. Administrationen låter derföre aldrig visitera privatpersoner, som tillfälligt medtaga bref, utan blott fartyg, diligensernas kuskar och dylika personer, som drifva rörelse med brefsmuggling. Ty posten är inrättad för allmänhetens beqvämligbet, och får ej förvandlas till en börda för äfven dem, som icke vilja begagna den. Den enda förnuftiga utväg, som återstår, är att nedsätta postporte, och denna utväg skall bringa största delen af de smuglade brefvren på postkontoren. En del af dessa medtagas visserligen utan betalning, men för de fiesta måste alltid ett litet porto erläggar, och om postpengarne nedsättas till likbet med detta, kommer man alltid ati gifva företrädet åt postverket, som lemnar största säkerhet för brefvets riktiga framkomst. Att det närvarande portot är för högt, kan man sluta just deraf, ett den skrifvande, blott för att undgå det, äfventyrar att se brefret konfiskeres och brefdragaren straffas. Författaren visar vidare, att den största tänkbara utvidgning af brefgosten ej skulle förhindra, att ju brefven med förmån för stetskassen fortskaffades, samt att deras utdelning ej skulle fordra någon ökad personal, så snart en enformig taxa och en allmän brefvens frankering införas samt framställer för detta införande följande förslag: För bref till någon ort inom arrondissementet erlägges 2 sous (omkring 2 sk. 3 rst. Bko), och för bref till hvarje ort i riket, utom arrondissementet, 4 sous. Det financiella resultatet af en sådan tariff kalkulerar förf. på följande sätt. De 79 millioner bref, dem posten år 4836 utdelade, fördelas i följande klasser: 4) Sådana. som stansa inom arroBdissementet, 5,000,000; 2) bref med lilla Pariser-posten, 7,000,000; 3) bref, som gå utom arrondissementet, 67,000,000; således 42,000,0C0 bref, som stanna inom arrondissementet och, efter 9 sous pr stycke, inbringa 4,200,000 francs, samt 67,000,000 bref å 4 sous, som inbringa 13,400,000 francs; summa 414,600,000. I detta antel anser förf. en stor tillökning förestå, dels genom de bref, som hädanefter skulle lemras med posten, hellre än åt smuglarne, dels genom den oberäkueliga tillökning i korrespondensen, hvartill en så låg postteriff skulle föranleda. Bästa medlet att bringa denna plan i verkställighet anser författaren vera ett antaga Knights och Rowlands förslag att försälja stämplade kuverter. Dertill borde då användas 4 stämplar: en för 2 sous till enkla lokala bref, och en för 4 sous till lokala bref af 350 till 400 grammers (3:; till 7!, lods) vigt, samt vidare en för 4 sous till eckla bref för hela riket, och en om 4 fr. för sådama bref, ef 50 till 400 grammers vigt. Denna indeining anser förf. nödig, på det postverket ej må öfverhopas af paketer i brefform, och antar, att då bref, om 30 grammer tillåta begagnandet af 3 ark papper, man väl må anse de större såsom paketer, för hvilka en franc i porto ej är för högt, så mycket mindre, som afsändaren kan minrska detta porto genom att dela ett sådant paketifiera mindre bref. Afiemnas tyngre bref, än stämpeln tillåter, böra de utan undanteg uppbrännras. Stämpeln bör anbringas å kuverter, och dessas storlek tilltagas olika för olika vigter, samt expeditionsoch utdelningskontorens ctäre plar anbringas ofvanrå kuvertstämpeln; så att kuvertet ej kan nyttjas mer än en gång. För att kontrollera brefdregarne, borde å rekommenderade bref ingen serskild stämpel eller påskrift åsättas, hvarigenom brefdragaren, som ej kände hvilka bref tilläfvenivrs vore rekommenderade, tvingades att vid utdelningen vårda alla lika npoggrennt. Bland fördelarne af stämplade kuverters föreäljning, nämner förf. äfven den, att postbud ej frestades att förstöra brefvet, för att behålla postgengarne, en händelse, som efter affärsmäns utsago, skall vara ganska vanlig i Frenkrike. För staten uppkommer ef denna inrättning den fördel, att den på förhand intager postintraderna, ej äfventyrar att se dem minskade genom postförvaltarnes balanser, och kan, uten att öka dem efter nu varande inrättning nödiga personal, bestrida en vida större posttrafik. s—— ALAA (Insändt).