Aftonbladet – 27 juni 1839, sida 2

hufvudändamålet, kommunikationens befrämjande, så strängt i sigte, att man för dess ernående icke drog i betänkande, att pålägga landet ett nytt, onus postföringen. Småningom kom man här, som annorstädes, på den tankan, att af postkommunikationen göra ea inkomstkälla för statskassan, på det sättet, att korrespondenterne beskattades genom bögsta möjliga porto, utan att det på jorden lagda onus af postens forslande ändock upphäfdes. Bättre grundsatser hafva väl i sednare tideriblifvit, åtminstone i orden, erkända, men en mängd reformer i postväsendet återstå ännu, och deras införande vore så mycket önskligare, som de stora bindren mot passagerareposten här i landet göra en snabb och godköpt brefpost så mycket nöd vändigare. Hr Pirons reflexioner och kalkvler skola säkert öfvertyga mången både om reformernas möjlighet och om den riktning, i hvilken de böra verkställas. Om man, säger Herr Piron, cbetraktar postverket icke blott såsom em beskattnings anstalt, hvilken för närvarande inbringar statskassan i Frankrike en inkomst af 56 millioner franes, utan såsom ett medel att lätta kommunikationerna och underhålla familj. och vänskapsförbindelserna, så måste man medgifva, att det icke är vinster utan storleken af den fortskaffade brefmassan, som utgör kufvudfrågan, och att det är regeringens pligt att på ellt sätt befordra och öka korrespondenrsen. Bnrättningens vigt för finamcerna ligger dessutom vida mirdre i den direkta inkomst den medför, än i befordrandet af handel och vandel, som utgör grunden för välstånd och källan för alla statsinkomster. Alla tiders erfarenhet bevisar, att hvarje ny lättmad i korrespondensen, vare sig gexom pestens större snabbhet eller genom nedsättning i porto, medför en tillökning i produkten. Ailmänheterm synes stämdigt beredd att skrifya, begagnar med begärlighet hvarje tillfälle dertill, och vid hvarj? förbättring i postväsendet fördubblar sig dess ifver. Jag vill derpå anföra blott ett enda exempel, lånadt från korrespondensen mellan Paris och Marseille. Före 4828 behöfde ett bref för att hinna från Paris till Marseille 448 timmar och svaret ingick först efter 40 dygn 44 timmar. Sedan nyssnämnde år bar man genem åtskilliga medel så fortskyndat transporten, att ett bref hinner till Marseille på 63 timmar och svaret till Paris inom 6 ; dygn. Följden har blifvit att inkomsten för posten mellan de båda städerna, som 48227 utgjorde blott 440,500 francs, ökade sig år 4832 till 442,248 och 18537 till 223,49G francs. Detta: exempel visar, buru en tillökning i postens snabbhet medför en tillökning i postintraderna. Samma resultat vinnes äfven genom en tillökning i postresornas antal. En del poster, isynnerhet i södra och vestra Frankrike, afginge blett hvar 3:dje eller 4:de dag; från och med den 4 Januari 4828 förvandlades de till dagliga, hvilket fordrade en utgift af omkring 3 millioner francs, men tillika förhöjde postintraden redan första året med 2.500,000 francs och sedermera vida öfver kostnaden af gen nya orgemisationen. Femton månader sednare inrättades byposten, hvilken, mot ett tillägg i postportot af 4 sous per bref, degligen befordrade brefyen från postkontoren till alla i närheten belägna orter; denna irrättning kostade 3,500,000 francs, men afkastade under April till och med December första året en tillökning i intraderna 2f 300,000 francs, som under ären 1850 —4836 vidare uppstigit ända till 5,557,000 francs. Efter en mängd detaljer angående medien att påskynda kommuniketionerna, och hvilka endast äre tillämpliga på Frankrike, öfvergår författaren till hufvudhindret för korrespondensens förstorade utsträckning, nemligen för dyrt postporto, och yttrar sig derom på följande sätt: cBreftaxan är för bög och dette låter lätt bevisa sig. Man träffar anstalter för transport af personer och varor till de modererade och låga priser och hvarje behof, hvarje belägenhet äro bärvid tagna i beräkning; endast brefposten, som sörjer för ett af civiliserade staters mest oumgängliga behof hafva och kunna hafva ett enda bestämdt pris. Det är derföre ock billigt att bestämma detta så lågt som möjligt. Posternss inkomster hafva icke förökat sig i samma förhållande som bandeln och folkmängden. År 1845 utgjorde de 19,823,000 fr:s, och hade år 1836 ökats till 35,600,000, d. v. 8. de hafva på 20 år blott fördubblats, under det taxan på resande under samma tid höjt inkomsterna från 4,669,367 fr:s till 4,305,569, d. v. s. till tredubbeit. Och likväl hade postintraderna bort ökas i en ännu större proportion, emedan transporten af bref är ett större och allmännare behof, än transporien af personer. Trögheten i denna tillökning ligger i dyrheten af porto. En köpman anhåller för närvarande, att hans korrespondenter icke målte besvära honom med bref, om ej dess vigtigare meddelanden göra det nödvändigt), och om en Ooperation, som fordrar korrespondens, ej erbjuder en dess säkrare vinst, så skrifvas inga bref, och orsaken dertill är det höga porto. När der enskilde finner detta för högt, så antingen låter han bli att skrifva — och dervid förlorar både posten, nemligen porto för ett bref med svaret derå, och staten, som måste se affärerna minskade — eller ock skickar han brefvet med annan lägenhet än posten. Antalet af bref, som på smygvägar försändas, har alltid varit utomordentligt stort i Frankrike. För 920 år sedan uppskattades det af administrationen till lika storlek med det som försämdes medelst posten, och då pesttariffen af 4827 än vidare förhöjt portot, så är ingen anledning förhand, att förhållandet må hafva förändrat sig. Sättet att smuggia bref är tusenfaldigt, ty allmänheten är fintlig, ) Man har flera exempel på, att franska köpmän låtit vigtiga bref, äfven med vexlar uti, ligga olösta Hå nosten och derigenom satt sina utländ