Aftonbladet – 25 juni 1839, sida 2

ec. all UTdia prinavtati Innan aen Hhetalas, äfvensom genom det bedrögeri, att Lidbäck i firmans namn sjelf drog vexlar dels på hus, som icke existerade, dels om hvilka han förut visste att de icke antoge dem, frånröfvade han samhället inom få dagar flera hundrade tusende Rdr, hvarför Lidbäcks Enkas massa knappt återbär 5 eller 6 procent. Ocsktadt de bedrägerier Lidbäck begått, yttrades likväl af en och annan mycket medlidande med hans öde. Denna känsla af kommiseration har visserligen sin vackra sida. Likväl bör man kanske betänka följderna om den drifves för långt. En fattig syndare stjäl t. ex. för 20 Rdr värde, hvarför han, om än det stulna återställes, likaväl får sina 20 par spö eller mera, utan att man beklagar honom. Här begieks ett brott, ett af de svåraste i Sveriges kriminalhistoria, öfverstigande i den genom bedrägerier tillnarrade summan alla de brottslingars sammantagna, som för tillgrepp af annans egendom finnas förvarade i alla rikets fängelser; ingen ånger visades; alla försök att förmå till återbärning af hvad som måste vara i behåll gäckades, och ändå uppkom den besynnerligheten, att Götheborgs innevånare, med några få undantag, instämde i sjelfva brottslingens nådansökning hos Kongl. Maj:t, att få skampålsstraffet förvandladt till vatten och bröd, hvilket skulle gjort hela denna del af straffet till ett åtlöje, enär den, som bedragit samhället om flera hundra tusen Rdr med säkerhet bör anses äga så mycket deraf qvar, att, — vore det äfven med 400 Rdr för dagen, kunna skaffa sig i ställe för vatten och bröd, några rätter mat och en butelj vin. Högsta makten handlade alltså vid detta tillfälle lika klokt som rättvist, att den afslog nådansökningen. Det skulle ej dröjt länge, innan den för motsatsen fätt uppbära hårda förebråelser för otidig skonsamhet och åsidosättande af lagens tillämpning, ty den dom, hvaruti tre särskilda domstolar stadnat, efter det delinqventen fått anföra allt hvad han ansett kunna lindra hbans straff, kan, då makten här icke på något sätt varit för egen räkning intresserad i utgången, icke gerna vara orättvis. Hvarje oförderfvad menniska känner deltagande, om han ser sin nästa lida att straff, men detta deitagande är olika allt efter som brottslingen visat ånger, eller framhärdar till sista ögonblicket. Och detta sednare kan med bestämdhet sägas om IH. C. Lidbäck. Den fasta tron, att hans namndigra petition ofelbart skulle förvandla skampålsstraffet i så kalladt vatten och bröd och han dermed få skratta åt både -domstolarne och dem han beröfvat deras egendom, låt honom försmå alla uppmuntringar att söka rymma. Ian blef således mycket ond och förvånad när Kongl. Maj:t afslag och domen aftonen före exekutionen för hozom upplästes. En vid samma tillfälle anställd wvisilation 2f bans fängelse öfvertygade dock vederbörande, att han äfven varit hetänkt på det yttersta, ty dervid fanns, att Lidbäck bade afsågat golfplankorna under sin säng, borttagit och utpraktiserat mellanskärsfyllningen, oeh att blott ett tunnt lag af tegel återstod, för att komma ned i stadens spruthus, hvarifrån utgången ej skulle blifvit svår, då väl någon af de många nycklar kunnat åtiommeas och missbrukas, som finnas för att vid eldsvåda framtaga eldsläckningsanstalterna. Lidbäck, som vid dennajvisitation uppförde sig häftigt emot Vsktmästaren, skördade dock ej annat deraf; än att han med black om benen och handklåfvar affördes till ett annat fängelserum, der han ostörd fick bereda sig till kommande dagens öde. Vid ankomsten till exekutionsstället, klädd i fina svarta kläder och röd sammelsväst tittade han med en ferin hållning på allisammans och Jäste öfverskriften, som finnes utmärkt med kursif stil i början af detta bref. Tiden fördref ban med att äta karameller och att någongång med banden öfver ögonen fixera de persgner, som kan hade ett mera eller mindre godt öga till. Likasom han utan ringaste hinder utförde sin bedrägliga tillställning, likaså hade det intill en kort tid före hans schavottering — d. v. gg innan tillsättninsen af den nuvarande fångvaktmästaren — stått hans behag att rymma, men liksom tron att i Danskt område vara i fullkomlig säkerhet vålade hans gripande i Odensö, likaså vållade tron, ait domstelarnes beslut, så vwidt det angick schavoiteringen, aldrig skulle gå i verkställighet, rymningens uUppskof, intill dess upptäcken om anstalterne dertill gjorde densamma omöjlig. Vid Lidbäcks återkomst till finggårlen möttes han med en champagnrebutelj och slaset i handen af en annan fånge, för att dricka välkomstskålen, men vaktmästaren bad dem lermed dröja tills de återkommit inom Jås och som. I morse kl. 4-2 1 afreste han i en Berinare med 3 hästar för nordost till Heken för tt bos sin bror äta frukost, och derefter, åtll Af PR AFF am ASKA RR AR RR RR