Aftonbladet – 19 juni 1839, sida 3

eiler på anat 5avt TOPetL och ekt dijun Ma Hofrättens förmak. Derjemte fösbehöll sig Aktor öppen talan emot den frånvarande Murimä I staren Nordahl. i Af Öiverstäthållareembetets för plisärender protokoll, rörande den dersädes i detta mål hållna undersökning, inhemtades, att Löjtnanten Höökenberg, som först alldeles bestridt sig hafva deltagit uti de inom Hofrättena förefallna oordningar, sedermera medgifvit, det han, wid Assessoren Crusenstolpes affirande, med fulkmassan instämt i hurrningar och rop af: aefve Crusenstolpe! dertill föranledd af fruktan för hopens missnöje, derest ej Löjtnanten veiat deltaga i dess opinionsyttring. Nu deremot förklarade Löjtnanten Höökenberg, med återkallande af denna uppgift, att Löjtnanten alldeles icke instämt i vare sig hurrningar eller vivatrop, utan förmensade Löjtnauten, alt han, som, i anledning af oljudet, flere gånger ropat: churra intelk blifvit härvid hörd af polisbetjeningen, som sedermera genom misstag kommit att uppgifva, det Löjtnanten deltagit i hurraropen. E. o. Kamslisten Sandströms förklaring inför Öfverståtbållareembetet för polisärender upplästes och innehöll hufvudsakligen, att Sandström, såsom gammal bekant med Assessoren Crusenstolpe, varit Assessoren till mötes vid hans uppförande till Hofrätten, för att afhöra utslaget uti det emot Assessoren anhängiggjorde tryckfrihetsmål, samt att Sandström, så snart Assessoren stigit ur vagnen, fattat honom rid handen och ledsagat honom upp till Hofrättens förmak, men att Sandström deremot ej kunde draga sig till minnes att hafva deltagit i hurraropen och oväsendet, hvarken i Hofrättens förmak eller domsal, utan endast vid Åssessorens afresa, utanför på gatan flera gånger för honom ropat vivat och hurra. Sandström begärde nu till en början att erhålla upplysning, huruvida undersökningen härstädes endast afsåg hvad som vid det åklagade tilllället inom Hof rätten förefallit, eller komme att utsträckas äfven till de å gatan utanföre timade tilldragelser. Aktor yrkade, att undersökningen måtte komma att omfatta uppträdet i heta dess vidd, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t, en lig st den tydning Aktor ville gifva åt det den: förordnat. Med anledning häraf resolverades: som Kongl. Maj:ts nådiga utslag den 21 Februari innevarande år, hvarigenom handlöggningen af detta mål blifvit till Kongl. Slottsrätten återförvist, icke föreskrifver någon inskränkning för Kongl. Slottsrätten vid behandlingen af målet, utan tvertom till dess pröfning öfverlemnat målet i hela dess vidd, enär; angifvelsen om de oordningar, som på gatan eller å planen utanför Kongl. Hofrätten förefallit, befanns ännu icke vara så utvecklad, att bedömas kunde, huruvida jemväl denna del af oo Februari meddelade nådiga utslaget, jemväll målet borde af Kongl. Slottsrätten handläggas ; alltså och då Kongl. Slottsrätten vid det förhållande, att en af de tilltalade, Löjtnanten Höökenberg, såsom tillhörande militärståndet, kan anses lyda under annan domstol, än de öfrige anklagade, jemlikt Kongi. instruktionen för Öfverståthållaren i Stockholm den 235 Augusti 4794, jemförd med Kongl. brefvet den 49 Maj 1798, äger till pröfning upptaga de förseelser, som af desse tilltalade gemensamt öfvats å öppen plats inom staden, anser Kongl. Slottsrälten sig böra handlägga målet, i hvad detsamma angår de så väl inom Kongl. Hofrätten som å gatan utanföre vid det ifrågavarande tillfället förefallne oordningar. E. o. Kanslisten Sandström förklarade bärefter: att han ej ville bestrida, det han hurrat uti Hofrättens förmak, emedan han ej sjelf kunde draga sig sådant till minnes; men erkände deremot, alt han, så väl vid Assessoren Crusenstolpes ankomst, hurrat på trappan och, under det han följt Assessoren uppföre trapporne, som äfven, vid Assessorens afresa, på gatan, utanför Hofrätten flere gånger för Assessoren, jemte en mängd andre der församlade personer, ropat efvelw och hurra!k Efter någon besinning förmälde Sandström likväl, att han förhastat sig, då ban uppgifvit sig hafva hurrat i Hofrättens trappor, vid Åssessor en Crusenstolpes ankomst, enär Sandström ej kunde bestämdt minnas förhållandet. — Härjemte uppgaf Sandström, att han, vid ifrågavarande tillfälle, varit uti en så upprörd sinnesstämning. att han ansåge det möjligt, att han kunnat deltaga i hurrningarna, äfven i förmaket, heldst Sandström, såsom orden föllo: ,ville göra allt, pför att betyga sin harm öfver Hofrättens förpfarandex, men att ban likväl ej kunde uppgifva ett förhållande, om hvars verklighet hsn ej sjelf hade visshet. Snickaremästaren Holmgren bestred alldeles den emot honom gjorde angifvelse, med förmälan, att han i Hofrättens förmak kommit i trängsel imellan den der församlade folkmassa , och då möijlietvis kunnat ropa, för att akta sir