He adl 5. KK. FatUpDeter, OCK CH Uppstapling al Ul dessas förmån tillskapade theorier må säga hvad de behaga, så komma menniskorna en gång till detta resultat, derom hysa vi, för vår del, intet tvifvel. Men, för att icke komma för långt i ämnet, upprepa vi här blott, att till bestämmande af lön, egentligen bör ingå hvarken sjelfva tjensters vigt och värde, ej heller nedlagd omkostnad för tjenstens vinnande, utan hufvudsskligen blott hvad personen, som bestrider tjensten, behöfver för sig och de sina (ty bvarje man, som staten lönar, bör vara en reglerad man). I sådant fall kan icke nekas, att professorn behöfver mera än kyrkoherden på landet. Åtminstone måste vi uttala, det en bestämd o0rimlighet ligger i det förhållandet, att professorn blott har lika mycket, ofta mindre, är kyrkoherden. Mana kan säga, att icke mycket vinnes genom uttalande af denna sanning: ty sakerna förblifva ändock som de äro, lönerna ändras icke genom ta! Likväl är det lika säkert, att ingenting ändras förr än det någon tid och på något sätt först kommit fill tels. Måhända hafva vi häruti bevisat en aktningsvärd embetsmarnakorps en tjenst; professorerne, för att blilva hvad ti-. den fordrar af dem, måste restaureras till aflöning lika mycket som till annat. Det naturliga medlet till vinnande häraf synes vara utverkande af högre anslag. Men riket: ständer torde hafva sina skrupler, i synnerhet i fråga om förbättrande af sådana tjenstemäns löner, som inom sin korps hysa flere, de der, efter miångens förmenande, arbeta emot och icke för tidens sanna intresse. Att desse skula ändra sin öfvertygelse för att vinna Ständernas ynnest, med ett ord, för den afsigten, att bekomma högre aflöning, vore högeligen ovärdigt. Och att de skulle ändra den af något annat moiiv, är väl icke heller mycket troligt? Det andra medlet vore, att i universitetsfonderna fiana utväg till professorslönernas förhöjning. Detta skulle betyda oanvända fonder, hvilket bos oss låter som ett mirakel. Vi veta naturligtvis icke huru dermed kan förhålla sig; men ett rykte har gått om möjligheten att genom akademiehemmans försäljning till skatte inbringa betydliga summor, hvilka, nedsatta till kapital, kunde gifva räntor, användbara till professors-emolumenter, likaväl som till något annat. Vi lemna utförbarheten af detta förslag derhän. Et tredje medel gifves, direkt liggande i konungens hand. Det består enkelt deruti, att förse alla professorer med regala pastorat, att, om man viil, kallas prxbenden. Naturligtvis skall man hisna för denna tanka, och deri gör man rätt. Ty man föreställer sig, att församlingarne böra hafva sina egna herdar. Men bar man.egnat någon uppmärksamhet åt vår framställning för ett ögonblick tillbaka, så torde man finna ssken — antingen betänklig, och då måste alla prisbenden försvinna, så att äfven theologerne ifråmw dem fritagas — eller icke betänklig, i hvilken händelse man icke bör bysa betänklighet för att gifva pastorater åt alla professorer, som vilja låta sig prestvigas. Ait man ej i närheten till universitetet har tillgång på så många regala pastorster, hetyder minst af allt. Ty hela pastoralvården miste ändock skötas af en vicepastor, hvilken kan utföra sitt åliggande lika väl i den ena församlingen som i den andra: miltalens nummer från universitetsplatsen hjelper eller stjelper honom icke. Han måste kontrolleras eller inspekteras, det är sant. Men detta kan ske af kontraktsprosten och Cons. Eccl:m, alldeles som öfligt är med uppsigten öfver andra vicepastorer, hvilke förestå nådår eller gäll med oförmögne kyrko. herdar. Man skall säga, att dessa församlingar derigenom sättas på foten af permanenta nådår och dertill svara vi ja. Men detta är redar fallet med andra prabenden, anslagne till theologix-professorers emolument; ty icke må mar för högt uppskatta nyttan af en någon gång skeJende utresa, kanske åtföljd af en predikan, som tiondetagaren gör. , Skulle för öfrigt en sådar utresa, ett antal gånger om året, vara mycke af nöden, så kan ju hvilken professor som hels Tföretaga den; några mils mer eller mindre färd påkostad för dessa enskilda gånger, betyder fö! honom ingenting; den kan till och med vara hel. sosam. Vi finna således i denna fråga nästan in tel annat bekymmer återstå, än blott möjliger I det, att mången Hörsamlingsbo skulle känna sak nad och sorg öfver, att aldrig ega en verklij kyrkoherde, utan blott en vice, att tillgå fö förrättningar, hvilkas högtidlighet lyckliggör fa miljer. Men detta Wbebymmer skulle kunna af bjelpas på ett ganska lätt sätt. Man bebhöfde blott gifva name, titel och värdighet af kyr koherde åt alla de prestmän, som vikariera i brofessionella Sbastorater. Allting skulle då st på fullkomligen samma fot i dessa gäll, som sndra: enda skilnaden — som för embetets fö.