let icke lönar mödan att tala. Prebendarierv nafva vida mera, det är sant; men de äro tillir. antalet få, och blott theologer, med undantagh af någon enda (t. ex. Svanberg), som då genom g it honom inrymdt säte i Cons. Eccl:m gjorts tillld iheologisk vederlike, eiler åtminstone (såsom jd Nilsson) blifvit prest. Principen af prebenden, d sådan den nu befinner sig, är efter vår tankelt fullkomligt haltande. Om ett pastorat öfver-i hufvud anses hafva rättighet, att, emot pastori-n aliernes erläggande, skötas af sin pastor på stäl-l!v let, så borde intet prebende gilvas, lika litet åt o en theologie professor, som åt någon ännan;s men hålles det för godt, att församling vårdas t genom vice-pastor, så finnes intet skäl, att ic-lj ke förse hvarje professor med prabende. Skill-1: naden emellan en celericus och Jlaicus bety-js der här intet; ty hvad nytta har pricbende-gälÅ let 2f att dess. verklige kyrkoherde är en the-lr olog? Han reser någon högtidsdag ut och vi-js sar sig; ban bär merändels sidenhatt; ban pre-lA dikar en eller ännan gång om året. Det si ta länder säkert församlingen till fromma; men vilt fråga hvilken professor, af hvad fasxullet som ä t Gc helst, icke skulle kunna predika några gånger? Då, såsom vi veta och ej sällan erfara, studenter tillerkännas, rättighet och förmåga at utöf-!f va denna gåfvå, skulle då icke en man af såll. mycket hjerta, bufvud och studier, som hvarjeje professor bör ega, kunna göra detsamma? Denid egentliga och stora pastoralvården blir i allajr fall vicepastorns. Noga räknadt, återstår således intet annat, än en viss symmetri i nomenklaturen, hvarigenom örat finner angenämare att höra namnet på en theologix professor, än på en annan, i fråga om att uppbära inkomsterna från elt pastorat. Nerven al det vi ämna säga om professorernes eflöning ligger här, Man skall icke neka, att våra professorers löner äro för små, då man besinnar hvad desse högste lärare i riket böra vara, hvad de borde uträtta, och isynnerhet att de inom sin bana ej kunna afse någon befordran till bättre, högre eller lönrikare tjenst. Hvad utsigter hafva de väl för ålderdomen, med hustru cch barn? Hvad kunna de upp: offra för vetenskapen? Kunna de bekosta någet enda rön? . Kunna de våga utgilvandet af en enda bok, som måhända vore högst önskelig att i tryck ega, ehuru dess imnebåll, om den rörde ett för den stora allmänheten mindre kändt ämng, icke gjorde den säljbar nog till betäckande aft förlagskostnaden? t— Få — MA OK -—-—— Mm —-— fIsynnerhet skall: man inse oriktigheten af professorslönernas litenhet, när man ställer dem i jemnförelse med kyrkoherdarnes på landet. Vill man sammanräkna pastors-irkomstern2, såväl tionden ur församlingarne, som boställets af-l kastning, och ;slutligen värdet af fria husrum, ved och trädgård (som professorerne, för att få åtnjuta, måste kontant betala), så skall man finna ganska få pastorater i riket, som till lönefördelar understiga professionerna; men de flesta gå öfver dem, och många göra det i flerdubbelt mått. Vi anse detta förhållande ur al!la synpunkter orätt. Talar man 4:o om sjelfva embetets vigt och värde, så skall ingen lifligare, är vi, erkänna angelägenheten af kyrkoherdar; de stå icke så långt ifrån folket, att de tjena till ingenting: de stå det icke heller så nära, att de bero och kufvas deraf: de kunna, då de äro de rätta männen, utöfva den mest välsignelserika inflytelse på menniskorna, oeh svårligen skall man träffa, en till nytta i stor stil mera utbredd verksamhet, än deras: — men professorerney när också de äro som vederbör, månne vigten och värdet af deras kall ken sättas efter? Visst icke.? Det är väl sant, att de flesta professorer skötal vetenskaper, som icke tyckas på så nära håll imedverka till menniskornas eviga salighet, som kyrkoherdarnes embete gör: och den eviga saligheten är för oss icke blott att kalla det vwigtigaste af allt, utan det enda vigtiga: Nlikväl finna vi i saligheten sjelf ett ännu odefinieradt begrepp, och det blir kanske icke omöjligt, att flere vetenskapliga föremål, dem professorer bibringa oss, en gång skola befinBas i sin underordnade mån bafva bidragit till vår eviga välfärd, fast det nu ser underligt ut. Åtminstone kunna de allt för väl sättas i jemnbredd med de tusentals attesters utfärdande, räkenskapers hållande, registers förande, bäradsskrifvare-bestyr, och slutligen boställs-ekonomiens skötsel, som allt sammanräknadt uppter 3, lelier 7z af kyrkoherden. — Talar man 2:o om de kostnader, som spå förhand måste bestridas, för att vinna skicklighet elier merit till en fItjenst, och derföre sedan genom lönen böra se Isig återgäldade; så förtjenar professionen att höare besoldas, än kyrkoberdetjensten. Studierna för alt kunna aspirera till professor, fordra viIda mer tid (och såledesastörre utgifter, att derunder uppehålla lifvet), än studierma för vinI nande af ett pastdrat. — Talar man 3:o om hvad lefnadssätt, sjelfva embetet kräfver af perP.S oo KE ÅA os a NR an L