De Svenska PrOicSssorecetneta ellCnilR an säeter re liten, än stor. När norska folket, för att senom vetenskaperna gifva grund och stöd åt den poliiiska friheten, åt dem invigde sin hufvudstad till ett hufvudsäte, så doterade det äf1? ven sin högskolas förnämsta! lärare väl. De norske professorerne hafva vida högre löner än våra; likväl måste man härvid taga i betrakA tande, det lefnadskostnaden i Cbristiania mycket öfverstiger den i Upsala eller i Lund. f Christiania är en af de dyraste orter i Euroh a pa, tällande bäruti med Berlin och Amsterdam, långt öfverträffande. Hamburg och Paris. Lund, deremot, är inom sjelfva Sverige bekant för goda priser på lifsmedel; Upsala torde vara något kostsammare för uppehället.. Men på prog fessorer sannas, kanske mest, bland alla dödliga, det språket, att menniskan ej lefver af bröd allenast: han måste följa med sin veisnskap, hvartill fordras böcker, som i Sverige betyder utländska böcker. Dessa kosta vid våra g universiteter lika mycket, om ej mera, än il Christiania. Om professorn är, hvad han bör d vara, faderligt sinnad! emot de studerande, så I ser han dem emellanik i sitt hus och under-! stödjer deras ekonomi vid svårarre behof: allt I sådant medtag2r mer penningar i samma förhållande som antalet af studenter, att vara faderlig emot, vid en akademi är stort: och det1a antal lärer vid bYardera af våra bögskolor (åtminstone Upsala) vara betydligare, än i Christiania. I Köpenhamn äro professorerne öfrerbufvud mindre lönade än hos oss: men de bafva vida större tillgång, att genom litterärt arbete ienskild väg vinna biförtjenst. Danskarne bo ej. som vi,.iutom det litterära Europa: kunna de icke l sägas varaPalldeles derinne, så lefva de åtminstone på tröskel? Vi sitta i farsiun eller på farstubron, och njuta visserligen derigenom förh delen af frisk luft.som man icke annars alltid träffar i Europas egentliga lärdoms-salong: likväl, och för så vidt, vi skola betraktas under egenskapen af förtjenande litteratörer, och icke blott af menniskor, så stå vi någorlunda på nollpunkten. Ultramariner, både till vår natur och till följe af vårt geografiska läge, hafva vi väl ändå icke fyllest så långt till det läsande Europa, att vi icke räkna ett par mil ängre till Nordpolen, der alls intet läses: det orde till och med vara möjligt, att Skandinaivien år ifrån år blir allt mera besökt, allt mera kändt, och det slutligen ända till den grad, fatt hvad litteratörer här alstra, kan göras tiil en exportartikel att förtjena pengar på, visst icke som på jernoch trädvaror, koppar eller alun; men kanske som på kakelugnar, hvilka ifrån några orter i Sverige utföras, och för flere goda egenskaper värderas utrikes på de ställen, der endast osande:jernugnar förut bruikats. Inkomsten på litterära arbeten inom landet kan icke vara stor, då folkmängden ännu dels är ringa, dels strödd på en så vidsträckt areal, att meddelandet af läse-fabrikater måste gå långsamt, försäljningen blifva liten, och dessfutom i allmänhet intresset hos de talrikaste klaserna, de arbetande, för fattigdomens skull icke kan annat än hålla sig ringa. Denna industriigren har väl de sednare åren hos oss tilltagit: jhvad betyder dock vår bökmarknad i jemnfö;relse med Tysklands, Frankrikes och Englands? iProfessorerne hos oss hafva följaktligen måhända svårt alt påräkna någon större förhöjning i rn genom lärda arbåten,:så inom landet, j t y i I G f I I a, kk a oo oo mm ss mma som utrikes. Man anmärker? likväl med skäl, att våra författares antal ei Jah, blifva stort: att då Tyskland räknar 50 å 60,000 personer, som årligen förfärdiga böcker, så måste arbetssförtjensten för hvarje af dem i samma mån finnas liten; hvaremot de lärde hos oss, om de fock alla skrefve, ej ändock vore flere, än att dividenden för hvardera kunde kännas god. ;Det är således icke omöjligt, att professorerne lfätven i Sverige kunde öka sin årliga lön geinom industri: vi sakna icke alldeles exempel sderpå, fast sällsynta, dock likväl uppmuntrande still efterföljd. Men i alla fall är denna tillgökning, jemförd med utländska universitetslärares inkomster, om icke alldeles ingen, dock shittills föga pröfvad. Utom förtjenst på förj fattarebanan, gilves äfven utvägen stt inbringa fkOegpe rä men denna utväg står ganiska få af våre professorer öppen, emedan här i landet blott privata föreläsningar af åhörare hetalas, och man anlitar icke alla professorer om sådane. Huru olika häremot är icke förhåliandet i de egentligen lärda länderna? Professorerne i Perlin hafva af staten löner ifrån 700 till 3000 mark; således redan såsom statsanslag öfverbufjvud mer än Upsalienses och Lundenses. Der-åtill kan bvar och en Berliner-lärd med stor fördel uppträda sisom författare, ty det språk ban skrifver, förstås öfver halfva jordklotet. Och ändå har han alla sina föreläsningar, så offentliga, som enskilta, betalade dessutom: en louisdor för terminen af hvarje person, som å