Det är redan af gammalt en allmän öfvertygelse, att det betydliga kapital af upplysning som finnes nedlagdt i Sveriges lärarestånd, a omständigheterna hindras att blifva så frukt bärande för den allmänna bildningen, som de! borde och kunde blifva. Flera ledamöter a nämnde stånd hafva offentiigen förklarat sig såsom anhängare af denna öfvertygelse, och ne danintagne artikel innehåller en opinionsyttring i samma riktning, samt förtjenar redan derföre uppmärksamhet, emedan den visar, att ifråga varande opinion fortfarande gör flera proselyter. Den innehåller dessutom många sund; och klara sanningar, tjenlige att hälla uppmärksamheten på ämnet vaken, och synes derföre om än en och annan detalj må ogillas, ej böra undanhållas offentligheten: OM PRESTEN, SÅSOM FOLKLÄRARE. Presternas förhållande till folkbildningen ä1 en sak, som efter handen börjar ådraga sig uppmärksambet. Detta förhållande förtjens! ock att blifva föremål för alfvarsam undersökning. Men man bör dervid ej blott undersöka, huru presterne uppfyllasist kall såsom förmenta folklärare, utan ock, huruvida de verk. ligen äro i tillfälle att uppfylla detsamma och om staten lemnat dem medel i händerna, at! på något kraftigt sätt inverka på folkbildningen an kallar presten folklärare: man tror, at folkbildningen ligger, för det mesta åtminstone i hans hand: man gör honom ansvarig för mas: ans moralit. Det är visserligen lätt och he. vändigt att säga, tro! och fordra detta. Mer är nu verkligen prestens embetshefattning a en beskaffenhet, att den både tillförbinder och illåter honom att vara folklärare, i detta ord: anna mening — ja ens i religionen? Hvilk: ro hans göromål och åliggande, nämligen de resterliga? Att predika, bereda ungdomen til attvarden, hålla husförhör, skrifta, meddel: attvarden, förrätta altartjensten, döpa barn ammanviga brudfolk, begrafva lik, besöka sjua. De bland dessa förrättningar, som lemnz onom tilfälle till undervisning, äro: prediknin: