Aftonbladet – 15 juni 1839, sida 2

ditxomna personer, som märkte hans loretsg och eftersatte honcm. — En halftredje-årig gosse, son till en bomullsväfvare mästare, vid namn Wagner, har i Thorsdegs eftermiddag felit i vattnet vid Långholmsviken och drunknat. Liket upptogs först om natten, och alla försök, att återkalla barnet till lif, voro fruktlösa. Rn MÄRKVÄRDIGT FRIDSBROTTSMÄL. Ett ofta öfverklagadt drag i svenska sederna är det öfvermod och förakt, hvarmed den så kallade herreklassen behandlar de lägre, och den beredvillighet, med hvilken Kronans embetsrmän, i synnerbetden så kallade kronobetjeningen, dervid gå tillhanda. Ganska riktigt har denna sed sitt historiskak ursprung, som utan svårighet kan demonstreras; men med all aktning för den phistoriska kontinuitetena, kan man dock påstå, att dess upphörande, om det ock i ett ögonblick kunde beverkas, icke skulle medföra minsta rubbning i samhällets bestånd. Ty om än en vanvirdsd uppfostran hos herreklassen, och möjligheten att uppnå eller hålla sig i besittning af materiel förmögenhet, utan att derjemte ega en smula moralisk, gjort begäret att utdela stryk temligen djupt inrotadt hos en mängd medborgare, hsr dock lusten att emottaga den ej till samma grad bunnit inpräglas hos den motsvarande klassen. Deraf händer, att misshbandlingar, som i länder, med en slafsinnad arbetande klass, höra till dagordningen och lem: a föga spår i den misshandlades sinne, här väcka vrede, hat och hämnd, affekter och passioner, de der väl icke rimligen kunna bidraga till hvarken individens eller samhällets lycka. Denna lycka består just i pjulningen af den individuella personlighetens okränkbarhet, så söga de, som rädas för det offentliga lifvet och folkets indragande i bestyren med samhällets angelägenheter, och som måla oss så vackra pastoraler öfver lycksaligheten i den arbetande klassens, i synnerhet landtallmogens, lif, hvars sällhet just består deruti, att man sjelf, obemärkt af hela verlden, ningens herre och ivgens dränga, knappt wet hvad närmsta granne heter, och att man med herden kan säga, min låga hydda har aldrig af någon fiende blifvit eröfrade; men hvad båta den pastorala sorglösheten och hyddans obemärkthet, när berremannens karbas och länsmannens märka de svaga ställena på herdens fygg och domstolen förkunnar bonom, att den, som vill vara obemärktare lycksalig än andra, äfven något obemärktare än andra får biålla tillgodo stryk och annan misshandling? Ett nytt och temligen bastant exempel på denna sanning lemna efterföljande rättegångshandlingar, innefattande först in extienso Södra Wedbo Häradsrätts utslag i ett mal mellan Torparen Jonas Petiersson och hans hustru, Landsfiskalen Zellinger såsom publik aktor och Bergsfogden Palm med Länsmannen Cnattingius, och seder mera i kort sammandrag Götha Hofrätts ändring i nämnde utslag. Man ser nemligen deraf, alt en länsman och en bergsfogde kunna tillåta sig ganska mycket mot en torpare, som denne sannolikt ej för samma pris kan tillita sig mot dem, och att om Fofrättens utslag af Högsta domstolen gillas, så kunna en länsman och en bergsfogde sammansätta sig att med fysiskt eller moraliskt våld rycka en hustru från hennes hus, att med handkraft släpa hennes man från gård eller gata in i bergsfogdens hus, missbandla honom först i vittnens åsyn och sedan, om så behagas, inom lyckta dörrar, då vittnena blott höra skriket, vidare, och när den stackars torparen nära förlorat sansen, föra honom från bergsfogdens hus till länsmannens och inspärra honcm der en natt, så åter tilbaka till bergsfogdens, der man har mannen fullkomligt i sitt våld och således åtminstone kan tvinga honom, att erkänna och underteckna en honom förelagd räkning, allt detta nemligen utan att våldsverkarne böta för mer, än de slag, de under denna långa process behagat bevisligen tilldela den stackars värnlöse; man ser ock, att länsmannen, utan serskild påföljd, kan göra allt detta på embetets vägnar, med uppbådande af fjerdingsmän till sitt biträde. Vi börja med relationen till Häredsrättens utslag, och intaga derpå en resumå af de förfördelades berättelse om förloppet, emedan det är sannolikt, att denna berättelse innebålier åtskilligt, som verkligen passerat, men icke blifvit i bevis ledt. aHäradsRätten, som icke finner säl frånkänna vittnet Ingeborg Stina Hultbergs utsago det vitsord ett ojäfvigt vittnes intyg enligt lag iillkommer, kar af de anklagades egne, inför rätten frivil:igt afgifne bekännelser, samt af vittnesmålen iRhämtat, att sedan Bergsfogden Palm, genom sing tjenstehjon, dena 24 Augusti sistl. år på ertermiddagen hindrat Jonas Pettersson och hans bustru Stina Johansdotter att afbärga säd å ett svedjeland, hörande till det torp Nymåla å Hessleby ägor, Jonas Pettersson efter aftal med Palm innehaft, samt Stina Johansdotter, I enledoing deraf, genast begifvit sig till Palms hemvist, Hessleby, medtagande sine fra barn ach 2tföld af ein man Janadc