Aftonbladet – 13 juni 1839, sida 3

ska publiken, eller blott hos Hr Barfod, så att det är af personlig själafrändskap, som han intagit så mycket af hans penna. En Magister Hammerich har gjort ett 4Besög paa Kinnekulla (Kinnekulle) och Omberg. Hvad han under detta besök egentligen sökt, är bondsagor om Necken, Skogsrå, Sjörå, Tomtegubhar, och mera sådant. I brist af någonting för Brage og Idun enkom författadt norskt att införa, bar Hr Barfod omtryckt HöjesteRetsådvukaten Stangs afhandling om StatsRaadernes Deeltagelse i Storthingets Forhandlinger. Hvad denna allvarsamma, strängt demonstrativa politik skall göra bland Nordiskheten och Tomtegubbarna, är svårt att inse. Så mycket bättre passande är (till ämne, fast ej tili stil) Prof. Flors recension eller anmälan af Grundtvigs Nordens Mythologie eller Sinnebilled-Sprog. Till den, som har tid och lust att studera sig in i Grundtvig, hänskjutes att döma, huru Hr Flors bemödande att göra G. begripiig har lyckats. Svårt torde det blifva för Hr F. att bevisa, det G., lika så fullkomligt som Kant, Schelling eler Hegel, gjort ett nytt filosofiskt system, en helt ny verldsåskådning. Studenten P. L. Möller har lemnat en ganska liflig skildring af den ryske poeten Puschkin, mest rörande hans personlighet, hvilken, det måste man tillstå, icke förefaller särdeles älskvärd. Hr M. aktar mödan värdt att, i en sorts eftertal, protestera mot hvarje politisk tydning af stycket; men protesten, som verkligen var af behofvet påkallad, stall, frukta vi, föga hjelpa. De öfriga styckena bestå af små poesief, som-. liga rätt nätta, somliga föga öfver den samtagnaste medelmåtta; intet af högt värde. Presten Blichers Brage og Idun) och eDugdraaben äro små, obetydliga försök, lätt versificerade, men utan djup eller inspiration. — Professor Hauwchs cAlskedssång till Akademisterne i Soröe bar en ljuf innerlighet, och vi vore frestade att sälta den främst bland hvad i detta häfte finnes, om icke Welhavens Bergens Stift stode der. Huru Hauch kunnat af en vacker, dramatisk händelse göra någonting så långsläpigt och tungfotadt, som hans aGustaf Adolph, kan man deremot icke begripa. Prof. Ingemanns håda småstycken äro i hans vanliga anda; men obetydligare kanske än något vi sett af hans band. De båda enda Svenska stycken, som finnas i detta häfte, äro af Kyrkobh. Assar Lindeblad. Missionären, är ett längre poem, som gör verklig heder åt sin författare, både som skald och som prest. aSkandinavisk Ynglingasång, tyckes vara enkom författad för denna tidskrift; den är en af högre ande lifvad uppmaning till nordboerna att arbeta på en andelig förening. Herr L:s språk år musikaliskt, rent, utan de missljud och sväfvande krystningar, som ty värr så gerna hänga med den skola, hvilken i denna tidskrift tyckes vilja åter söka en debouche. Att i Oehlenschlägers sånger bor något ovanligt, behöfver ej sägas. Han har imedlertid icke bidragit med annat än ett par små tillfällighetsverser. Det samma gäller om Heibergs och Örsteds och Bröndsteds små bidrag. — Studenten H. P. Holst är för de fleste svenska läsare en ny bekantskap, men som verkligen förtjenar att kultiveras. cNaar -mit Öie er lukt är en ganska vacker tanke väl utförd. Om man, efter att hafva genomläsit detta första häfte af Brage og Idun, vill formera sig ett total-omdöme deröfver, så skall den första anmärkningen blifva, att ingen egentlig ledande idte och plan tyckes komma att göra sig gällande; den andra, att det prosaiska facket, der syftningen bör egentiigen framträda, är det poetiska mycket underlägset. Skola asamme hjeltar der hofvera,, som hittils visat sig, så bifver hela företaget rätt ingen ting annat än ett uppkok på den gamla fosforistn och gothomani, hvaraf vi i Sverige redan haft nog, och som vi icke behöfva införskrifva. RATTEGÅNGSOCH POLISSAKER.